lördag 16 juli 2016

Prinsessan Linnsen har tassat efter sin Frank...


Igår, fredag den 15:e juli, sex månader och sex dagar efter att Linnsen senast träffade sin Frank, lämnade hon oss och tassade efter honom... <3




Prinsessan Linnsen Kattsvans
20040916 (hennes födelseår och datumet hon flyttade hem) - 20160715



Linnsen skulle fylla tolv år i år och sedan några år hade hennes njurar försämrats, men hon stod på njurkost och hon mådde bra. För ungefär ett år sedan upptäcktes också ett litet blåsljud på hjärtat och hon medicinerade mot det. För en vecka sedan var vi hos veterinären för den årliga vaccinationen och gjorde också en kontroll på hur hennes njurar mådde. Det togs alla möjliga och omöjliga prover och de visade att hennes njurar var bättre, vilket gav mig hopp om att jag skulle få ha henne kvar länge till. Men just eftersom hennes kropp mådde bättre påpekade veterinären att Linnsens tandsten behövde åtgärdas, hon hade tappat flera framtänder och några tänder var också trasiga. Jag visste inte att hennes tandstatus var SÅ dålig, men veterinären förklarade igår kväll att med tanke på att det alltid är en risk att sövas, oavsett om man är frisk, sjuk, människa eller djur, så har de tidigare koncentrerat sig på att blåsljudet och njurarna skulle stabiliseras och ta tänderna när hon var mer stabil. De konstaterade att tänderna behövde åtgärdas så snart som möjligt, för hon hade ont utav dem nu. Jag beställde tid och fick en igår. 


Jag har varit bortrest och jobbat i två dagar, det brukar inte Linnsen tycka om, även om tant Bm varit här och hälsat på henne, Mini och Morris båda dagarna och lillhusse, som flyttade hemifrån för en vecka sedan, kom hem och sov hos dem. I torsdags kväll när jag var på väg hem från jobbet ringde jag därför till veterinären och frågade om det var möjligt att boka om tiden till måndag-tisdag? Jag ville få vara mer med Linnsen innan operationen och det kändes elakt att ta ifrån henne maten, hon skulle fasta inför operationen, när jag redan varit dum, i hennes ögon, och rest ifrån henne i två dagar. Men hos veterinären var det fullbokat, vi skulle inte kunna få en ny tid förrän i början på augusti, så jag behöll tiden igår, Linnsen skulle ju inte behöva gå och ha ont i munnen flera veckor i onödan. 








Efter att lillhusse flyttade hemifrån för en vecka sedan har jag och Linnsen flyttat in i hans rum, eller rättare sagt, jag flyttade in och tänkte att "det blir skönt, då slipper Linnsen och jag att trängas i en 90-säng". Men Linnsen ville inte sova i den nya större sängen, hon har fortsatt att sova i min gamla säng på vanliga platsen. Så under veckan saknade jag henne, det blev inte tid för så mycket gos under dagtid och på natten sov vi i olika rum. Men natten till fredag, efter att jag varit bortrest, sov jag i min gamla säng just för att vi skulle sova ihop som vanligt. Gissa vem som bestämde sig för att ligga i fåtöljen istället, sura katt! <3 Men när jag skulle till att somna började hon leka och jaga sina fiskar och av en händelse så filmade jag henne och det är jag så tacksam för nu. Jag tog också en suddig bild på henne i mitt knä på torsdagskvällen för att berätta för tant Bm att jag kommit hem ordentligt efter resan. 




Sista bilden jag tog på min Linnsessa. 



Igår morse vaknade jag och då låg Linnsen vid mina ben som vanligt! Vi gosade en liten stund innan det var dags att gå upp. I köket gick hon mellan Mini och Morris och buffade faktiskt båda, och jag tänkte på hur glad jag var att hon kom överens med båda, även om Mini inte var hennes favoritkatt. De andra två fick frukost när Linnsen stoppats in i bur och vi åkte iväg till veterinären. I bilen berättade jag för henne hur mycket hon betydde för mig och jag bad henne att hon skulle vänta med att gå till Frank och stanna hos mig ett tag till. Jag sa också att när vi kom hem på kvällen så skulle vi ta fram hennes borsthandduk, lägga ut den på sängen och jag skulle borsta henne precis så länge hon ville. Jag skulle också köpa både skinka och kalkon så att hon skulle komma igång att äta när hon vaknade till ordentligt under kvällen.



På väg till veterinären för en vecka sen...



Hos veterinären var det mycket hundar och vi fick vänta en stund. Jag minns att jag kliade henne bakom örat genom burgallret. När vi kommit in på ett rum lyfte jag ur Linnsen ur buren och satte henne på undersökningsbordet. Veterinär och sköterska undersökte henne, lyssnade på hjärtat och berättade hur det skulle gå till. Flera gånger sa sköterskan att om de ringde under dagen skulle jag inte bli orolig utan att det var om de behövde några fler uppgifter. Veterinären pratade om att hon ville boka in tid snart för att göra ultraljud på Linnsens hjärta igen för att se om hon behövde några nya mediciner. 





Linnsen hos veterinären för en vecka sen när vi fick bra provsvar på njurarna... 





När vi var där var jag så fruktansvärt trött, så där så att ögonlocken nästan stängdes på mig, så jag kände mig inte så närvarande. Sköterskan lyfte ner Linnsen i buren och jag stängde igen den. I efterhand undrar jag varför JAG inte lyfte ner Linnsen i buren och först kramade henne och luktade på hennes huvud? Det har jag ångest över. Men jag tror att det berodde på att jag var så trött efter de två jobbdagarna som varit väldigt utmattande. När vi pratat klart så gick jag ut, vände mig en gång i dörren och tittade efter sköterskan som gick iväg med buren och tänkte att jag inte riktigt sagt hejdå till Linnsen, men tänkte att "vi ses ju på eftermiddagen" och så gick jag... Det gör förfärligt ont nu och ger otrolig ångest, men hade jag vetat så hade jag så klart gjort allt annorlunda. 



Under dagen gjorde jag annat, det var bestämt att jag skulle hämta Linnsen klockan 15.30, men klockan 15 ringde telefonen och det var sköterskan som började med att betyga att jag inte behövde bli rädd; hon ringde bara för att berätta att operationen inte börjat än. Det hade kommit in så många akutfall att Linnsen hade fått vänta, men nu skulle de börja! Kunde jag hämta henne vid 17-17.30 istället? 





En sovande välmående Prinsessa i maj... 



Vid 16.30 åkte jag iväg mot veterinären, jag hade inget mer att göra och jag tänkte att jag kunde sitta utanför och läsa tills det var dags. När jag kommit bara några hundra meter stannade jag bilen, Linnsen skulle få morfin i några dagar efter operationen för att inte ha ont och jag tänkte att om jag hämtar ut det före så spar jag lite tid som hon slipper vara ensam i bilen när vi ska åka hem. Jag ringde till veterinären för att fråga vilken sort det skulle vara och om jag kunde få ett recept skickat. Men när två signaler gått fram la jag på luren, jag tänkte att det var att "jinxa" det hela att be om medicin innan det var klart. Men det var ju redan försent då, vilket ju inte jag kunde veta. Jag åkte iväg igen och två minuter senare ringde telefonen och det stod på skärmen att det var veterinären. Jag reagerade inte mer än att jag tänkte att de nog inte var klara än. Men jag svarade och det var veterinären som presenterade sig och sa att hon "ville beklaga, men hon hade ett väldigt tråkigt besked. Linnsen vaknade inte upp efter operationen!"

Jag bara blev kall, började stamma och skrek rakt ut. Jag hade sinnesnärvaro nog att köra in på en sidogata och parkerade bilen precis utanför lillhusses skola där han tog studenten för en månad sen. Veterinären förklarade igen att Linnsen var d ö d, och jag sa att jag skulle komma dit. Sen la vi på och jag bara skrek, jag fick inte luft, började hyperventilera och blev fysiskt illamående och tänkte "jag måste kräkas, men jag kan inte kräkas bara rakt på gatan!"



Jag ringde lillhusse, men det var upptaget. Jag ringde och ringde, och strax ringde han upp mig, han förstod att det var något när jag ringde om och om igen. Jag bara sa att "Linnsen är död! Linnsen är DÖD!" och grät och grät.
Jag har aldrig velat använda ordet "död" när Frank, Lurrvar och Lusse gått bort, det har låtit för brutalt, för häftigt om mina mjuka katter. Jag har sagt att de "rest vidare", "gått till andra sidan" eller "gått till Skaparkatten". Men det här kändes brutalt, chockerande och fruktansvärt oväntat, även om de sagt att det kunde hända. Jag hade varit säker på att allt skulle gå bra och att jag skulle få hämta henne, men det här hände och för mig var det brutalt och chockerande, jag var inte alls beredd.
Vi bestämde att jag skulle hämta upp lillhusse för han ville också följa med och se Linnsen en sista gång. Sen skrev jag två enkla meningar på min facebook att Linnsen dött, och att hon inte vaknat ur narkosen, för jag visste att snart skulle jag få frågor på messenger om hur det hade gått med operationen, och jag ville inte få dem. Sen stängde jag av telefonen och jag har inte öppnat facebook sen dess. Sorgen har känts för privat, jag har delat den med några få, men när jag öppnar facebook kommer det välla emot mig och jag måste tänka och förklara och svara på frågor och det har jag inte känt mig redo för förrän nu.


Jag hämtade lillhusse och vi åkte till veterinären och där fick vi vänta länge länge inne på ett rum innan veterinären kom med Linnsen i hennes bur. Hon låg inlindad i en filt och såg ut som att hon bara sov. Först lät vi veterinären berätta vad som hänt, jag ville inte ha Linnsen i famnen medan hon gjorde det, för då hade jag inte kunnat lyssna ordentligt. Men för att komma ihåg vad hon sa så spelade jag också in det. 



Vackra, underbara Linnsen i lillhusses famn en sista gång <3




Tydligen var det inte så som jag uppfattat det i telefonen, att hon inte vaknat upp efter operationen. Istället var det så att strax efter att de ringt mig och sagt att de skulle börja med operationen, hade Linnsen blivit sövd. Med tanke på hennes hjärta och njurar hade hon fått morfin och en väldigt lätt narkos. Sen hade de börjat titta på ena sidan av hennes mun och då stannade bara hjärtat och hon slutade andas. De gav adrenalin i hjärtat och gjorde hjärt- och lungräddning på min lilla katt, men hjärtat kom aldrig igång igen. 
Jag fick lov att fråga vad det är med narkos som gör att hjärtat stannar och veterinären förklarade att hjärnan stänger av för att inte känna smärtan och då dämpas alla kroppsfunktioner, inklusive hjärta och andning. Hon sa att det händer både helt friska djur och såna som Linnsen som var sjuka i övrigt. Hon förklarade att Linnsen hann bara ligga i knappt tio minuter i narkos innan hjärtat stängde av. Som veterinären sa, "hon hade problem med njurarna, blodtrycket och hjärtat hade blåsljud, så hjärtmuskeln kanske inte orkade. Om man får så lite narkos som hon fick och dör, då mår inte hjärtat bra."

Jag frågade om det här med tänderna, för det har inte talats om operation tidigare, och hon svarade att "man måste tänka på hur mår katten, vad som är värst och hennes njurar var värre än tänderna. Om man har en katt som har problem med dåliga njurar då tar man hand om det först." Nu mådde Linnsens njurar alltså så bra att man kunde ta hand om hennes tänder och då slutade istället hjärtat slå.  

Veterinären berättade att det händer att 5% av djuren blir hjärnskadade när de måst göra hjärt- och lungräddning, för att hjärnan inte fått tillräckligt med syre. Att djuren vaknat och inte känt igen matte och husse, eller att de inte kunnat gå längre, och då måste ägaren ändå ta beslutet att avliva djuret. Hon sa att de brukar avråda från att göra hjärt- och lungräddning, men som hon konstaterade; vi diskuterade aldrig något sånt när jag var där på morgonen. Jag sa att jag var väldigt rädd att något skulle hända Linnsen och att jag så gärna ville ha henne kvar. Därför gjorde de hlr på Linnsen utan att ringa och fråga om det. Jag är, oavsett risken för hjärnskador, tacksam att de försökte. 

När vi sen tog ut Linnsens kropp ur buren så sa veterinären att hon såg ut "som en liten Pokemon med sina ögon". Hon hade sagt samma sak på morgonen och då tänkte jag på att lillhusse älskade Pokemon som yngre, jag tyckte att det var lite gulligt. Men nu sa veterinären "katten som ser ut som en Pokemon, men ögonen ser elaka ut". Jag tappade liksom andan, stod hon och sa mitt upp i ansiktet på mig om min Linnsen som dött under samma veterinärs operation att hon hade elaka ögon!?!?!?!? När hon hade sagt det pratade hon vidare om hur lugn Linnsen varit, så kanske att hon helt enkelt valde fel ord, hon är från Rumänien och kanske att hon menade att ögonen såg luriga ut? Jag väljer att tro det, för så hjärtlös kan ingen veterinär vara.
När vi frågat vad Linnsen gjort i buren medan hon fick vänta på sin tur hela dagen svarade veterinären att "hon har legat och sovit och sen har vi lekt med henne! Hon var jättekelig och alla tjejerna gick förbi och hon ville leka med dom! Det har varit lite lek och bus. Hon har varit lugn, jättelugn katt." Även om hon bara sa så, så känns det skönt i hjärtat att tänka att Linnsen blev lekt med sin sista dag.

Vi gosade med Linnsen länge, pratade med henne och kliade henne bakom öronen. Vi kände på hennes mjuka tassar och lillhusse frågade Linnsen om det var okej att han kände på hennes mage nu, han har nästan aldrig fått göra det. Vi turades om att ha henne i famnen och pussa henne på huvudet. Linnsen luktade alltid gott, hon måste ha haft en egen parfymflaska undangömd nånstans, men nu hade hon veterinärdoft istället, så det var inte som vanligt att pussa henne. Efter ett tag kom veterinären in och jag sa att om hon inte tog Linnsen så skulle vi aldrig kunna lämna henne ifrån oss. Så hon tog Linnsen i en filt i famnen, vi försökte förstå att det var hejdå för sista gången, och sen gick hon iväg med henne. 




Linnsen på balkongen i juni.



Linnsen var min flicka, min bästa väninna, och vi kom varann ännu närmre efter att Frank reste vidare i januari. Den första månaden utan Frank sörjde Linnsen så mycket att hon inte åt om jag inte matade henne bit för bit, jag var rädd att hon inte skulle komma över det. Hon ville inte äta sin vanliga mat om den inte kom från små provpåsar som jag fått med mig hem från veterinären, och hon låg mest bara på min säng där jag fick mata henne. Så småningom kom hon igen och blev mer sig själv och började leka och jaga sina fiskar igen. Hon var inte så förtjust i Mini eftersom han såg henne som någon man kunde brottas med, lättast var att ha dem i varsin del av lägenheten. Efter ett tag gick det också bättre, men Mini var ledsen eftersom Frank och han hade busat mycket, han hade ingen att leka med. Linnsen var ju elva år och han bara två år, så det förstår man ju att de inte passade ihop så bra. Vi bestämde med Pelles matte Paula att vi skulle adoptera Mr M, eller Morris som Paula kallade honom, för att se om han och Mini passade ihop. Det är en månad sedan nu och det har gått så fantastiskt bra; Linnsen accepterade Morris och han accepterade hennes regler. Det var hennes matte och Morris fick rätta sig efter det och bli klappad när hon blivit klappad. De har nosbuffats mycket och sovit bredvid varandra, så att Linnsen har fått sällskap igen. Bäst av allt är att Mini och Morris funnit varandra totalt, de är "best buds" och går omkring svans i svans och brottas, jättemysigt. Allt såg så bra ut, med Linnsens nya prover som var bra och allt...



Mini, Morris och Linnsen på min säng tidigare i veckan.



Men nu är det så här och jag har svårt att förstå det. Linnsen ska ju vara här, vi har varit tillsammans i åtta år, och både hon och Frank har känts som fysiska delar av mig. Jag är fortfarande så chockad, får upprepa för mig själv att Linnsens hjärta slutade slå under operationen, och jag har tittat mycket på bilderna vi tog på henne efteråt. På ett sätt kändes det lättare med Frank, vi var med och såg hur han gick från att vara levande tills han fick sprutan och somnade. Det var så tydligt med Linnsen att hon inte var kvar när vi träffade henne igår kväll, det var bara en jättevacker höstfärgad katt som vi hade i famnen. Jag tror att det hade varit lättare för min hjärna att förstå om jag fått se hur hon somnade in. Nu var det bara ett brutalt hemskt telefonsamtal där någon talade om att Linnsen var död. Linnsen kan liksom inte vara död för mig. Hon var ju det finaste jag hade, inte "bara en katt" som folk säger, utan så otroligt viktig för mig. Lillhusse tyckte att det kändes bättre så här än som med Frank när vi var tvungna att ta beslutet, så det är olika för alla.


Lillhusse och jag väljer att se det så här att när Linnsens hjärta slutade slå, då såg hon Frank. Det allra allra viktigaste i Linnsens liv var Frank, jag var hennes näst närmaste person. Linnsen älskade att bli borstad på sin borsthandduk, det var de absolut bästa hon visste, men borstade jag henne och Frank kom och gick förbi, då struntade hon omedelbart i mig och borsten och hoppade ner till Frank. Hon älskade honom i hela sitt liv. De växte upp tillsammans i en koloni och kom till katthemmet där de tillhörde samma lilla grupp av katter. Sedan levde båda hos oss i nästan åtta år. Det sista halvåret utan Frank hade nog Linnsen det ganska bra när hon kommit över den värsta sorgen vi alla kände över Frank, men livet var ändå inte komplett för henne. Jag fick ta över rollen som hennes trygghet, och hon var med mig hela tiden, men jag var ju inte Frank... 
Men när Linnsens hjärta slutade slå igår så tror vi att hon såg Frank på andra sidan. Hon glömde så klart matte och skuttade fram till Frank och de buffade och buffade. Då spelade adrenalin och hjärt- och lungräddning ingen roll, hon ville inte komma tillbaka, för hon var med sin Frank igen. Det är det enda som känns bra nu, att jag vet att hon äntligen får vara med honom. Hon är lycklig med Frank igen. Visst är hon ledsen över att ha lämnat matte och lillhusse och möjligtvis Morris, men precis som när Frank levde valde hon att gå till honom och jag får försöka acceptera det. 



Linnsen och hennes älskade Frank, fem dagar innan han reste vidare i januari.




Jag berättade för lillhusse igår kväll att jag kände mig lite sviken av Linnsen; jag bad henne att inte gå nu när hennes njurar var lite bättre och jag hade fått hopp om att hon kanske skulle vara med länge till. Varför förmedlade hon inte att hon inte ville vara med mer? 
Då svarade Emil att Linnsen k u n d e inte berätta det för mig, för hon visste att jag inte hade låtit henne gå då! Och det stämmer så klart.

Här är den sista film som jag spelade in med Linnsen. Hon lekte innan jag somnade på torsdagnatten och jag är så glad nu att jag filmade henne med fisken i munnen. 










När vi kom hem med tom bur igår kväll låg Linnsens sista fångst på min säng; medan jag sov hade hon fångat två sillar till och lagt hos mig som presenter och på golvet bredvid sängen låg silverfisken som jag filmat henne med.  <3




Linnsens sista fångst; en hel liten sillsallad! 


Tillsammans igen för alltid!  <3



Ps. Texten har oavsiktligt blivit i olika fonter och storlekar, det tycks inte gå att ändra. ds






9 kommentarer:

  1. Vad vackert du har skrivit om finaste Linnsen! Tårarna rinner så det är svårt att läsa. Jag tror också att hon valde att gå till Frank, hon visste att nu har du Morris och Mini så du är inte ensam så se det inte som ett svek från hennes sida.
    *tröstnosbuffar*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Alice! Min övervägande känsla är att Linnsen har det bra med Frank nu. Hon behövde honom mer än jag behövde henne, helt enkelt...

      Kramar

      Radera
  2. Älskade lilla katt! Nu är hon tillsammans med Frank igen, som hon saknat honom. Det är hårt för oss när pälsklingarna lämnar oss. Kramar om dig med våta kinder

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Paula! Även fast jag inte visste det var Linnsen redo att gå till sin Frank, det gör ont att tänka på. Men jag tror att de har det bra nu, tillsjamans, som Linnsen skulle ha sagt.

      Kramar

      Radera
  3. Finaste Linnsen!Nu är hon hos sin älskade Frank. Tröstbuffar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack söta Dui och Deco! Ja, nu är hon där hon alltid trivts bäst, tillsammans med sin Frank!

      Kramar

      Radera
  4. Sitter här med en klump i halsen när jag läser din gripande skildring av chocken och sorgen. Förstår så väl hur du känner det, det är en rent fysisk smärta att mista den man älskar. Och när man inte är förberedd blir dråpslaget så mycket hårdare och skoningslösare.
    Även om det kanske inte känns så nu, så tror jag att det är bra att det finns två katter hos dig, så att du inte är ensam i en tom lägenhet. Det ger livet mål och mening att ha någon som behöver en, någon som man måste ta hand om. Och som kan ta tass om en när man är ledsen ♥
    Vi tänker på dig och lillhusse och skickar många tröstande kramar och tassklappar ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack goa Gunilla! Du har så rätt, det är skönt att ha Mini och Morris, även om de aldrig kan ersätta Linnsen eller Frank. Men de hittar på små bus som gör att man får skratta och det är skönt.

      Kramar

      Radera
  5. Finaste Linnsen. Vi saknar dig. Nospussar och tröstekramar till din matte och till lillhusse. ♥

    SvaraRadera