Kattresa del 2

Här fortsätter resereportaget från i förrgår:

Vi letar oss fram till kattkolonin vid Campo San Lorenzo, jag är mycket spänd på om de små husen som jag har sett på bild faktiskt ska stå där. Och visst, på långt håll ser vi dem framme vid den uttjänta kyrkans vägg, men inte minsta katt i sikte.

Vi är där vid två-tiden på dagen och det är fruktansvärt hett och det är ju därför förståeligt om katterna inte sitter framme på torget och väntar på att vi ska komma och hälsa på.
När vi kommer närmare ser vi att i skuggan bakom den stora brunnen ligger faktiskt tre katter, äntligen!

Vi går fram och sätter oss bredvid dem, det är en brunspräcklig katt som vi döper till Linnsegubben efter vår egen bruna Linnsen långt bort i kalla Sverige, en svartvit som får heta Murre och en lite mindre vitsvart som strax går sin väg och därför inte hinner få något namn.

Den katt som griper oss hårdast är just Linnsegubben, så lik men ändå så väldigt olik vår Linnsen, han har ett uttryck av ständig förvåning i ansiktet eftersom han har munnen öppen nästan hela tiden. Har han ont i tänderna, tand-köttet? Kanske är det bara för

att det är så fruktansvärt varmt?

Den svartvita, Murre, ser ut att vara i bättre form, han ligger bara ner cool och bryr sig inte alls om oss, men den mindre vitsvarta  är störd av oss, trots att vi inte närmar oss för mycket, inte försöker klappa eller så. Den flyttar sig och rullar ihop sig vid en annan del av torget vid en brandpost. Han verkar må bra.

Vi har vatten med oss och kattgodis från Sverige som våra bortskämda katter har ratat och vi häller upp på ett litet glasfat från Murano, fint ska det vara även för hemlösa katter!

Men ingen av dem reagerar på varken vatten eller godis, jag hade hoppats att den bruna skulle dricka i alla fall. Emil, den fjortonårige tonårssonen är lika gripen av katterna och försöker att flytta fatet med vatten närmare den bruna, med följden att han nästan råkar hälla lite vatten på den och jag önskar så gärna att den ska slicka i sig det, men icke.

Istället tycker den att vi nog har skapat lite för stor uppståndelse och stapplar iväg, jag säger stapplar, bort mot brandposten vid väggen. Den bruna katten går verkligt illa, den ser ranglig och inte alls bra ut. Vi ser stora pälsiga kulor mellan benen så uppenbarligen är den inte kastrerad, men kulorna borde ju inte göra det så svårt att gå, har han ont där också?

Murre går efter sin kompis bort till väggen vid brandposten, han går bättre, men det ser ändå inte friskt ut. Han stannar dessutom och kliar sig på både ena och andra sidan hela tiden, loppor, skabb eller några värmeeksem kanske? Linnsegubben har lagt sig ner och Murre lägger sig hos honom och tvättar honom på huvudet, riktigt goda vänner med andra ord!

Vi går bort mot kolonihuset,  det är plast lagt över taken för att husen ska stå emot regn och inuti finns mjuka tyger för katterna att ligga på.

När vi böjer oss ner och tittar in ser vi att ett svart katt-huvud sticker upp, en fjärde katt! Den är mycket skygg och kommer inte fram.

Vi tittar till vänster och där ligger en vit katt med svarta prickar och sover. Den har vi sett på bild från kattkolonin så tidigt som 2007, den har alltså levt här i minst fyra år. Men den ser okej ut.

Bredvid står en stor balja vatten som någon snäll människa har ställt dit. Torget har flera tjocka duvor som vankar farligt nära katterna, så om mat fattas borde ju en fjäderstek gå att fånga? Vi ser skelett efter en fågel och hoppas att det är just katterna som har haft fest och inte fiskmåsarna som rensar skelettet på det sista ätbara.

Vi fyller på småtallrikar med vatten ifall det andra inte är färskt. Vi ser den prickiga gå och dricka, det känns skönt.

Titta där! säger Emil och pekar uppåt väggen vid ett fönster, där ligger en sjätte katt och vilar på ett ställe som inte ser helt bekvämt ut!

Vi funderar på hur den kom dit. Vi går lite närmare och fotograferar och den ser helt trygg ut, vi kan ju inte gärna ta oss upp till den!

När vi går bort en bit ser vi att den svarta katten från under kolonihuset ”går på toa” längre bort längs med kyrkväggen, den krafsar noga över och verkar både kissa och bajsa, det gör oss nöjda.

När vi tittar bort till fönsterkatten har den tagit sig ner och traskar bort till vattenskålen, 17 också, vi missade hur den tog sig dit!

Legenden säger att Venedig är katternas stad, men så är numera inte fallet. För tusen år sedan togs katterna till staden för att skydda mot råttor och möss och de var älskade för att de skötte uppgiften med den äran. Men i början av 2000-talet uppmärksam-made djurorganisationen Dingo att många hemlösa katter led och dog av feline leukemi (jag vet inte om det finns något annat svenskt namn) och katterna fångades därför in och steriliserades, enligt TNR-program. Tyvärr bidrog detta till att hela kattbeståndet kollapsade och staden är nu övertagen av råttor och feta duvor.

Många av Venedigs katter togs också till ön Lido där det finns ett djurhem med ca två hundra katter. Där kan man hälsa på och katterna verkar vara lika omhändertagna och älskade som på våra svenska katthem. På några få ställen i Venedig finns små kattkolonier som sköts om av Dingo, likt den vi besökte vid kyrkan i San Lorenzo.

Vi säger hejdå till de sex katterna, det känns svårt eftersom de berörde oss så, speciellt Linnse-gubben med sin mun och stappliga gång. Vi går därifrån och på nåt sätt går vi i en cirkel och hamnar ännu en gång hos kattkolonin. Katterna ligger likadant som när vi lämnade dem, men det känns bra att vi har gjort det vi har kunnat för dem, de har fått vatten och lite godis som vi hoppas att de ska äta till kvällen. Men jag undrar om de någonsin har blivit klappade, fått människokärlek?