Tassen

Jag skulle vilja göra så där som Gunilla och Frasse, presentera några vänner som har betytt mycket för oss på ett eller annat sätt.

Matte har ju redan tagit sig friheten att på min blogg berätta om katten Balder som visade henne på kattens underbara väsen. Det inlägget finns här.

Jag skulle vilja fortsätta med att berätta om katten "Vita Tass" som matte lärde känna redan innan vi flyttade hem. Här i vårat område där vi bor fanns det när vi flyttade hit ganska många utekatter och eftersom matte inte visste vad de hette döpte hon dem själv.

Nyrullad, stilig Vita Tass!
*kurrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr*

Vita Tass, även kallad Tassen, var en stor och otroligt ståtlig svartvit katt. Han hade långa ben, vilket gjorde att det såg ut som en häst som travade när han sprang. Han var en otroligt kärvänlig katt, men en gång ganska tidigt i mattes och Tassens vänskap, när en dörr smällde igen och skrämde honom, attackerade han matte, hoppade upp och bet sig fast i mattes arm. Matte som ännu inte visste så mycket om katter tvättade såret och förlät Tassen, det var ju inte ett elakt påhopp, och som tur var blev det ingen infektion.

I den lägenhet som vi bodde i när vi hade en husse också såg vi från köksfönstret när Tassen satt och väntade på att bli insläppt och ofta när det var kallt tyckte matte så synd om honom att hon gick ner och släppte in honom i hans port och ringde på hos hans ägare. På så vis fick matte veta att Tassens riktiga namn var Bebis, ett otroligt opassande namn på en så stilig katt. Det mysiga var att han lystrade till namnen Vita tass eller Tassen och kom springade om man ropade det.

Klia mig under hakan, tack!

Att stöta på Balder, som matte berättat om, eller Tassen eller någon av de andra utekatterna som jag kommer att berätta om senare var något som livade upp mattes liv och gjorde henne alltid glad.

Efter att Balder försvunnit i maj 2007 lät matte Tassen komma in i lägenheten och hälsa på. Tidigare hade det ju varit Balder som var inne, ofta timmar i streck, och man kan inte ens med de välvilligaste ord säga att Tassen och Balder var goda vänner. Man hörde dem ofta morra och slåss om reviret på nätterna.
Till en början när han kom in och hälsade på var Tassen blyg och gick bara rakt in under sängen, men när han insåg att hos dessa tvåbeningarna vankades det mat så följde han gärna med och han bjöds så klart på mat varje gång! När vi katter hade flyttat hem i september 2008 kunde ju inte Tassen komma in och hälsa på mer, men matte lät honom ändå komma in i vårat trapphus när det var kallt och ibland brukade Frank och Tassen stå på varsin sida om dörren och jama med varandra! Matte slutade naturligtvis inte mata honom för att vi flyttat hem, på vintern kunde vi se matte gå ut med skålar med vatten och skinka när han väntade nere i porten.

Där vi bor finns det en jättejamarstor gräsmatta och ett år bestämde sig matte för att ha ett kalas utomhus när släkten skulle komma (då slapp hon städa ;) ). Matte hade bakat och alla samlades runt bordet. Även Tassen kände sig bjuden och han försökte hela tiden ta sig fram till äppelkakan vilket uppskattades mer och mindre av de olika personerna i släkten. Mattes husse är ju stor katthatare efter att han hela sitt liv, som han tycker, fått jaga katter ut ur trädgården och garaget ("de jävla katterna kissar ju överallt"), så han uppskattade inte riktigt Tassens sällskap även om matte och lillhusse gjorde det.

Så småningom tröttnade Tassen och gick vidare och efter en stund hördes ett skri och ett flaxande och alla vände på huvudena och såg Tassen mitt i ett hopp landades på backen med en skata i munnen ... Jag kan definitivt jama att mattes husse inte tyckte bättre om katter efter det! Speciellt som han tycker om att skåda fåglar också, men det kan man ju faktiskt säga att Tassen gjorde också, bara det att han skådade på ett annat sätt! ;) *slickar mig om munnen*

Efter den där gången när Tassen bet matte hade hon alltid en väldigt stor respekt för honom, hon var inte rädd för honom, men lite försiktig, hon vågade exempelvis inte lyfta upp honom. Men det är så att lillhusse har en orädd kompis som frågade om han fick lyfta upp Vita Tass och matte och lillhusse svarade att det kunde man inte. Men några sekunder senare stod han med Tassen i famnen och efter det vågade matte och lillhusse också bära Tassen och det var jamarmysigt!

Efter några år flyttade Tassen, till mattes sorg. Nu var båda mattes två favoritkatter borta från gården... Men matte frågade naturligtvis var Tassen skulle flytta och det visade sig vara inte så speciellt långt bort, men på en gata som är granne med Örebro innerstads största trafikled. Som tur är har Tassen kloka tvåbeningar och lät honom vara innekatt helt och hållet den första månaden eftersom de var rädda för att han skulle gå tillbaka till vårt område. Efter det har Tassen förvandlats till promenadkatt och det är naturligtvis inte speciellt kul när man har varit storjägare på ett stort område, men det är iallafall bättre än att bli överkörd av en eller ett par bilar.
Från balkongen har Tassen utsikt över en park med pilträd och Svartån som är full med ankor och matte har gått förbi och sett att hans balkong är innätad!

Något år efter att Tassen hade flyttat gick vår tidigare husse i Tassens park och en bit bort såg han en stor svartvit katt och ropade "Tassen" och han kom springande precis som när han bodde här (med matte hängande efter i koppel)! Tänk att han kände igen  husse! :D

Nu när jag har jamat det här längtar matte efter Tassen, en alldeles jamarfin katt! Hon hoppas att hon ska få träffa honom igen någon gång.

Igår jamade jag med lillie, Maurices och Kajsas servicepersonal, på Catbook och berättade att matte saknade Vita Tass fast han inte ens var mattes katt. Då svarade lillie, som är en alldeles rasande klok tvåbening, att "matte kanske var hans?" Och så var det, matte tillhör verkligen Vita Tass´ och Balder och Tiger och Bumlan (som jag ska berätta om så småningom) och mig och Frank, hmm ja, och lillfjanten då!  ;)

En annan dag ska jag berätta hur Tassen bidrog till Franks första rymning, den när han sprang rakt ut ur huset utan koppel eller sele... *biter på klorna*