Matte fundilerar!

Jag låg sömnlös i natt och passade på att fundera lite när lille Lurrvar kom och hoppade upp i sängen och la sig och sov efter att ha gosat lite.

När jag var tonåring och innan jag fick barn kunde jag ibland tänka om jag såg en tidningsartikel som tog upp att föräldrar hade förlorat ett litet barn, att "barnet var ju så litet, det hade väl inte gjort så stort avtryck". Man kan väl säga att min empatiska förmåga inte hade blivit vuxen än... ;)

Men i samma sekund som jag 23 år gammal hörde min sons första skrik, förstod jag att den här varelsen hade för alltid tagit ett järngrepp om mitt hjärta och det skulle aldrig släppa! De första dagarna när han hade kommit var jag besviken, jag hade varit tvärsäker på att jag skulle få en dotter som jag skulle få klä i rosa kläder och göra flätor på... Men snart förstod jag att Emil inte var något så enkelt som en pojke/flicka, han var en person, och ganska snart blev det irrelevant vad han hade för kön. Han var ju en människa med tusen tankar och känslor oavsett flätor eller snagg!

På den här bilden är han ungefär 10 månader gammal och jag ser tydligt hans personlighet, ögonen är fulla av bus och han är ständigt redo att dra sin mamma i håret och göra skäl för sitt namn...

Det finns ju ordspråk som säger att "i mörkret är alla katter grå" och ett annat som går någonting i stil med att "för någon som inte älskar djur är alla katter samma", jag minns det inte just nu, men det är ungefär samma synsätt som jag hade på små barn innan jag växte till mig och blev klokare.

Ett djur kan ju vara så otroligt mycket, en bästa vän, ens stora kärlek, en arbetskamrat.

Jag är uppväxt mer eller mindre utan djur, min storasyster tog hem en kanin några månader och jag vågade aldrig klappa den, hon tog hem några fiskar som slutade i toaletten... Med andra ord hade jag aldrig upplevt eller haft någon nära kontakt med några djur när jag blev vuxen.

När jag var gift, och Linnsen och Frank också bodde med sin husse, levde vi tillsammans två stycken arbetslösa och så min son, livet var fattigt både ekonomiskt och världsligt, men så lärde vi känna Balder och Maja, de nyinflyttade grannkatterna.



Balder, katten som startade kattkärleken ♥



Balder var som ni ser på bilden en liten svart huspanter, Maja var en gråvit katt som älskade gurka! Mycket snart efter att vi först hade träffat dem köpte vi det röda garnnystanet och det tog vi med oss varje gång vi skulle gå ut, ifall vi skulle träffa Balder eller Maja (Emil höll på att bli galen på oss), men det var ju så roligt att leka, att bli bekräftad av nån, även om det bara var av en katt eller två!

Maja, jordens sötaste katt! ♥

Snart började båda, men oftast Balder, följa med oss in. När hans matte släppte ut honom gick han direkt upp på våningen över och satte sig utanför vår dörr och vi släppte så klart in honom (ägarna var ett ungt par och det var helt ok för dem) och bjöd på skinka eller annat kurrigt! Ibland när vi var på väg hem såg vi Balder på andra sidan jättestora gräsmattan och om vi då ropade på honom galopperade han allt han kunde för att hinna med oss in! Vi hade lärt känna och älska honom och Maja. Men så den 13 maj 2007 släppte vi ut Balder, det regnade ute, och några dagar senare frågade hans matte om vi hade sett honom efter det, men det hade vi ju inte och sedan dess är han spårlöst försvunnen. Jag grät och grät och vi letade och det gjorde fruktansvärt ont i hjärtat, han hade ju gått in och ut hos oss i 1,5 år och blivit lite av vår katt också

Vi har valt att tro att eftersom han var så nyfiken och busig har han säkert hoppat in i nån bil och på något sätt har han hamnat i Montmartre, Paris och där lever han nu ett gott liv! ;)
Det gör mindre ont att tänka så...

Mattes funderingar och det hon skulle komma fram till fortsätter i ett senare blogginlägg ikväll!