Matte fundilerar vidare!

Tyvärr så ledde Balders försvinnande till att Maja blev tvingad att vara innekatt, så vi träffade henne inte så ofta mer än när vi gick och hälsade på henne eller om hon var ute och gick i koppel. Hon fick iallafall en ny kompis så småningom som hon faktiskt gick bättre ihop med än Balder, så slutet var ganska gott där ändå.

Men Balder ledde iallafall mig och dåvarande maken (han som heter husse) till Örebro Katthem ungefär ett år senare eftersom vi hade hört att det hade vankat omkring en kolsvart katt i ett område i närheten och det kunde ju vara Balder som fångats in.

Det var det inte, men det gjorde att vi fick upp ögonen för ett katthem som vi inte hade haft en aning om fanns. Och vilka katter där fanns! Man blev kär i än den ena, än den andra... ♥

Husse fastnade redan första gången vi var där för Frank, han gick in och satte sig i hans bur, Frank gick ett varv runt honom och tog sedan ett bett i hans stortå! Och så hade han husse fast på klon!



Franks bild på katthemmets hemsida. Som husse tittade på den här bilden... ♥

Jag hittade andra katter jag blev kär i, söta Bruni, underbara lilla morriga Isabelle, bildsköne Kurt "med stövlarna"... men så småningom fick husse sin vilja igenom och det blev Frank vi tog hem och på ett sätt blev vi ju påtvingade Linnsen (se hennes intervju i början av bloggen), som var en katt som vi faktiskt inte hade lagt märke till så mycket, men det skulle ju visa sig vara ett lyckokast! Hon och hennes make måste vara jordens mest älskade katter! ♥♥♥

Linnsens bild på katthemssidan



Det jag skulle komma fram till med allt det här är att det tar tid att lära känna ett djur, precis som det tar tid att lära känna en människa. Först är de ju ofta blyga/rädda/skrämda när de kommer och sen därefter ska man försiktigt närma sig varandra. Vi tyckte ju att vi hade lärt känna Frank väl när han bodde på katthemmet, för snart blev han ju favorit även hos mig. När han hörde våra röster i dörren kom han springande och mötte oss och buffade och vem kunde motstå det?! :D



Men när han kom hem till oss var det ju mer att lära känna, kattsonlighet som inte visat sig på katthemmet och det tog sin tid innan man visste hur man bäst skulle klia honom, vilket finger som var bäst att bita i (mitt!), vilken sovplats som var skönast osv... Detsamma gällde med Linnsen som vi knappt kände alls. Hon visade sig ju vara värsta buskatten som älskade att leka och att bli borstad och det hade ju inte kommit fram på katthemmet.

Allt detta tänkte jag i natt när jag låg där med Lurrvar längst ned i sängen...



När jag satte mig upp i sängen lite försiktigt för att gosa med honom tänkte jag på att vi älskar honom ju, precis som vi älskar Linnsen och Frank mest av allt, men däremot så vet vi just inte mycket om honom kattsonligen.


Han har tydligt konstaterat att han avskyr att bli kammad/borstad och han tycker inte om att duscha, men han älskar att äta eftersom han verkar vara hungrig hela tiden och han tycker väldigt mycket om att busa och leka. Men han har ännu inte talat om hur han vill bli kliad, var han vill bli kliad eller vilka leksaker han tycker bäst om fast han har varit här i snart 1,5 månad. Dessutom är han fortfarande väldigt väldigt lättskrämd, det gäller att inte komma fram emot honom för fort, för då försvinner han direkt och han är snabb som rackarns! Han har heller inte riktigt lärt sig att komma överens med lillhusse, men det kanske man kan förstå för när lillhusse (som ännu inte har lärt sig att smyga), närmare 1,90 m lång kommer klampande med sina Yeti-fötter i storlek 48 flyr de flesta!!  ;) Stackars Lurrvar är ju betydligt mindre än en Yeti-fot... Att då hamna under verkar som ett grymt kattöde...

Medan jag låg där i sängen läste jag också en krönika av Anders Johansson i tidningen Kattliv som tog upp "hur mycket" man får älska sina djur. Han hävdar bestämt att en vänskap med djur kan vara lika värdefull som den med människor och det håller jag fullständigt med om! Men det är tabu att älska djur för mycket och att sörja outsägligt när de dör, för "det är ju ändå bara ett djur". Men jag anser, att det är den som är fattig och aldrig har älskat ett djur som säger så! För som jag skrev i början, ett djur kan ju vara både ens bästa vän, ens största kärlek och/eller en fantastisk arbetskamrat. Tänk vilken betydelse ett djur kan ha för en arbetslös/sjukskriven/pensionär/ensam människa, tänk vilken skillnad djur kan göra på ålderdomshem och i fängelse!

När jag sa till min mamma att min son Emil och Linnsen och Frank är de som står mig närmast såg hon förnärmad ut. Men de är ju mitt mesta sällskap! Jag vill absolut att mina katter ska stå med i min begravningsannons beroende på vem av oss alla som dör först och för mig är det viktigt att de får ett värdigt slut den dag de lämnar mig för Skaparkatten. De är ju trots allt mina bästa vänner!

Det blev ett hysteriskt pretentiöst blogginlägg, men det var så tankarna gick under nattens mörker... ;)

Nu lämnar jag tillbaka bloggen till Linnsen!