Prinsessan Linnsen har tassat efter sin Frank...

Igår, fredag den 15:e juli, sex månader och sex dagar efter att Linnsen senast träffade sin Frank, lämnade hon oss och tassade efter honom... <3

Prinsessan Linnsen Kattsvans
20040916 (hennes födelseår och datumet hon flyttade hem) - 20160715

Linnsen skulle fylla tolv år i år och sedan några år hade hennes njurar försämrats, men hon stod på njurkost och hon mådde bra. För ungefär ett år sedan upptäcktes också ett litet blåsljud på hjärtat och hon medicinerade mot det. För en vecka sedan var vi hos veterinären för den årliga vaccinationen och gjorde också en kontroll på hur hennes njurar mådde. Det togs alla möjliga och omöjliga prover och de visade att hennes njurar var bättre, vilket gav mig hopp om att jag skulle få ha henne kvar länge till. Men just eftersom hennes kropp mådde bättre påpekade veterinären att Linnsens tandsten behövde åtgärdas, hon hade tappat flera framtänder och några tänder var också trasiga. Jag visste inte att hennes tandstatus var SÅ dålig, men veterinären förklarade igår kväll att med tanke på att det alltid är en risk att sövas, oavsett om man är frisk, sjuk, människa eller djur, så har de tidigare koncentrerat sig på att blåsljudet och njurarna skulle stabiliseras och ta tänderna när hon var mer stabil. De konstaterade att tänderna behövde åtgärdas så snart som möjligt, för hon hade ont utav dem nu. Jag beställde tid och fick en igår. 

Jag har varit bortrest och jobbat i två dagar, det brukar inte Linnsen tycka om, även om tant Bm varit här och hälsat på henne, Mini och Morris båda dagarna och lillhusse, som flyttade hemifrån för en vecka sedan, kom hem och sov hos dem. I torsdags kväll när jag var på väg hem från jobbet ringde jag därför till veterinären och frågade om det var möjligt att boka om tiden till måndag-tisdag? Jag ville få vara mer med Linnsen innan operationen och det kändes elakt att ta ifrån henne maten, hon skulle fasta inför operationen, när jag redan varit dum, i hennes ögon, och rest ifrån henne i två dagar. Men hos veterinären var det fullbokat, vi skulle inte kunna få en ny tid förrän i början på augusti, så jag behöll tiden igår, Linnsen skulle ju inte behöva gå och ha ont i munnen flera veckor i onödan. 

Efter att lillhusse flyttade hemifrån för en vecka sedan har jag och Linnsen flyttat in i hans rum, eller rättare sagt, jag flyttade in och tänkte att "det blir skönt, då slipper Linnsen och jag att trängas i en 90-säng". Men Linnsen ville inte sova i den nya större sängen, hon har fortsatt att sova i min gamla säng på vanliga platsen. Så under veckan saknade jag henne, det blev inte tid för så mycket gos under dagtid och på natten sov vi i olika rum. Men natten till fredag, efter att jag varit bortrest, sov jag i min gamla säng just för att vi skulle sova ihop som vanligt. Gissa vem som bestämde sig för att ligga i fåtöljen istället, sura katt! <3 Men när jag skulle till att somna började hon leka och jaga sina fiskar och av en händelse så filmade jag henne och det är jag så tacksam för nu. Jag tog också en suddig bild på henne i mitt knä på torsdagskvällen för att berätta för tant Bm att jag kommit hem ordentligt efter resan. 

Sista bilden jag tog på min Linnsessa. 

Igår morse vaknade jag och då låg Linnsen vid mina ben som vanligt! Vi gosade en liten stund innan det var dags att gå upp. I köket gick hon mellan Mini och Morris och buffade faktiskt båda, och jag tänkte på hur glad jag var att hon kom överens med båda, även om Mini inte var hennes favoritkatt. De andra två fick frukost när Linnsen stoppats in i bur och vi åkte iväg till veterinären. I bilen berättade jag för henne hur mycket hon betydde för mig och jag bad henne att hon skulle vänta med att gå till Frank och stanna hos mig ett tag till. Jag sa också att när vi kom hem på kvällen så skulle vi ta fram hennes borsthandduk, lägga ut den på sängen och jag skulle borsta henne precis så länge hon ville. Jag skulle också köpa både skinka och kalkon så att hon skulle komma igång att äta när hon vaknade till ordentligt under kvällen.

På väg till veterinären för en vecka sen...

Hos veterinären var det mycket hundar och vi fick vänta en stund. Jag minns att jag kliade henne bakom örat genom burgallret. När vi kommit in på ett rum lyfte jag ur Linnsen ur buren och satte henne på undersökningsbordet. Veterinär och sköterska undersökte henne, lyssnade på hjärtat och berättade hur det skulle gå till. Flera gånger sa sköterskan att om de ringde under dagen skulle jag inte bli orolig utan att det var om de behövde några fler uppgifter. Veterinären pratade om att hon ville boka in tid snart för att göra ultraljud på Linnsens hjärta igen för att se om hon behövde några nya mediciner. 

Linnsen hos veterinären för en vecka sen när vi fick bra provsvar på njurarna... 

När vi var där var jag så fruktansvärt trött, så där så att ögonlocken nästan stängdes på mig, så jag kände mig inte så närvarande. Sköterskan lyfte ner Linnsen i buren och jag stängde igen den. I efterhand undrar jag varför JAG inte lyfte ner Linnsen i buren och först kramade henne och luktade på hennes huvud? Det har jag ångest över. Men jag tror att det berodde på att jag var så trött efter de två jobbdagarna som varit väldigt utmattande. När vi pratat klart så gick jag ut, vände mig en gång i dörren och tittade efter sköterskan som gick iväg med buren och tänkte att jag inte riktigt sagt hejdå till Linnsen, men tänkte att "vi ses ju på eftermiddagen" och så gick jag... Det gör förfärligt ont nu och ger otrolig ångest, men hade jag vetat så hade jag så klart gjort allt annorlunda. 

Under dagen gjorde jag annat, det var bestämt att jag skulle hämta Linnsen klockan 15.30, men klockan 15 ringde telefonen och det var sköterskan som började med att betyga att jag inte behövde bli rädd; hon ringde bara för att berätta att operationen inte börjat än. Det hade kommit in så många akutfall att Linnsen hade fått vänta, men nu skulle de börja! Kunde jag hämta henne vid 17-17.30 istället? 

En sovande välmående Prinsessa i maj... 

Vid 16.30 åkte jag iväg mot veterinären, jag hade inget mer att göra och jag tänkte att jag kunde sitta utanför och läsa tills det var dags. När jag kommit bara några hundra meter stannade jag bilen, Linnsen skulle få morfin i några dagar efter operationen för att inte ha ont och jag tänkte att om jag hämtar ut det före så spar jag lite tid som hon slipper vara ensam i bilen när vi ska åka hem. Jag ringde till veterinären för att fråga vilken sort det skulle vara och om jag kunde få ett recept skickat. Men när två signaler gått fram la jag på luren, jag tänkte att det var att "jinxa" det hela att be om medicin innan det var klart. Men det var ju redan försent då, vilket ju inte jag kunde veta. Jag åkte iväg igen och två minuter senare ringde telefonen och det stod på skärmen att det var veterinären. Jag reagerade inte mer än att jag tänkte att de nog inte var klara än. Men jag svarade och det var veterinären som presenterade sig och sa att hon "ville beklaga, men hon hade ett väldigt tråkigt besked. Linnsen vaknade inte upp efter operationen!"

Jag bara blev kall, började stamma och skrek rakt ut. Jag hade sinnesnärvaro nog att köra in på en sidogata och parkerade bilen precis utanför lillhusses skola där han tog studenten för en månad sen. Veterinären förklarade igen att Linnsen var d ö d, och jag sa att jag skulle komma dit. Sen la vi på och jag bara skrek, jag fick inte luft, började hyperventilera och blev fysiskt illamående och tänkte "jag måste kräkas, men jag kan inte kräkas bara rakt på gatan!"

Jag ringde lillhusse, men det var upptaget. Jag ringde och ringde, och strax ringde han upp mig, han förstod att det var något när jag ringde om och om igen. Jag bara sa att "Linnsen är död! Linnsen är DÖD!" och grät och grät.
Jag har aldrig velat använda ordet "död" när Frank, Lurrvar och Lusse gått bort, det har låtit för brutalt, för häftigt om mina mjuka katter. Jag har sagt att de "rest vidare", "gått till andra sidan" eller "gått till Skaparkatten". Men det här kändes brutalt, chockerande och fruktansvärt oväntat, även om de sagt att det kunde hända. Jag hade varit säker på att allt skulle gå bra och att jag skulle få hämta henne, men det här hände och för mig var det brutalt och chockerande, jag var inte alls beredd.
Vi bestämde att jag skulle hämta upp lillhusse för han ville också följa med och se Linnsen en sista gång. Sen skrev jag två enkla meningar på min facebook att Linnsen dött, och att hon inte vaknat ur narkosen, för jag visste att snart skulle jag få frågor på messenger om hur det hade gått med operationen, och jag ville inte få dem. Sen stängde jag av telefonen och jag har inte öppnat facebook sen dess. Sorgen har känts för privat, jag har delat den med några få, men när jag öppnar facebook kommer det välla emot mig och jag måste tänka och förklara och svara på frågor och det har jag inte känt mig redo för förrän nu.

Jag hämtade lillhusse och vi åkte till veterinären och där fick vi vänta länge länge inne på ett rum innan veterinären kom med Linnsen i hennes bur. Hon låg inlindad i en filt och såg ut som att hon bara sov. Först lät vi veterinären berätta vad som hänt, jag ville inte ha Linnsen i famnen medan hon gjorde det, för då hade jag inte kunnat lyssna ordentligt. Men för att komma ihåg vad hon sa så spelade jag också in det. 

Vackra, underbara Linnsen i lillhusses famn en sista gång <3

Tydligen var det inte så som jag uppfattat det i telefonen, att hon inte vaknat upp efter operationen. Istället var det så att strax efter att de ringt mig och sagt att de skulle börja med operationen, hade Linnsen blivit sövd. Med tanke på hennes hjärta och njurar hade hon fått morfin och en väldigt lätt narkos. Sen hade de börjat titta på ena sidan av hennes mun och då stannade bara hjärtat och hon slutade andas. De gav adrenalin i hjärtat och gjorde hjärt- och lungräddning på min lilla katt, men hjärtat kom aldrig igång igen. 

Jag fick lov att fråga vad det är med narkos som gör att hjärtat stannar och veterinären förklarade att hjärnan stänger av för att inte känna smärtan och då dämpas alla kroppsfunktioner, inklusive hjärta och andning. Hon sa att det händer både helt friska djur och såna som Linnsen som var sjuka i övrigt. Hon förklarade att Linnsen hann bara ligga i knappt tio minuter i narkos innan hjärtat stängde av. Som veterinären sa, "hon hade problem med njurarna, blodtrycket och hjärtat hade blåsljud, så hjärtmuskeln kanske inte orkade. Om man får så lite narkos som hon fick och dör, då mår inte hjärtat bra."

Jag frågade om det här med tänderna, för det har inte talats om operation tidigare, och hon svarade att "man måste tänka på hur mår katten, vad som är värst och hennes njurar var värre än tänderna. Om man har en katt som har problem med dåliga njurar då tar man hand om det först." Nu mådde Linnsens njurar alltså så bra att man kunde ta hand om hennes tänder och då slutade istället hjärtat slå.  

Veterinären berättade att det händer att 5% av djuren blir hjärnskadade när de måst göra hjärt- och lungräddning, för att hjärnan inte fått tillräckligt med syre. Att djuren vaknat och inte känt igen matte och husse, eller att de inte kunnat gå längre, och då måste ägaren ändå ta beslutet att avliva djuret. Hon sa att de brukar avråda från att göra hjärt- och lungräddning, men som hon konstaterade; vi diskuterade aldrig något sånt när jag var där på morgonen. Jag sa att jag var väldigt rädd att något skulle hända Linnsen och att jag så gärna ville ha henne kvar. Därför gjorde de hlr på Linnsen utan att ringa och fråga om det. Jag är, oavsett risken för hjärnskador, tacksam att de försökte. 

När vi sen tog ut Linnsens kropp ur buren så sa veterinären att hon såg ut "som en liten Pokemon med sina ögon". Hon hade sagt samma sak på morgonen och då tänkte jag på att lillhusse älskade Pokemon som yngre, jag tyckte att det var lite gulligt. Men nu sa veterinären "katten som ser ut som en Pokemon, men ögonen ser elaka ut". Jag tappade liksom andan, stod hon och sa mitt upp i ansiktet på mig om min Linnsen som dött under samma veterinärs operation att hon hade elaka ögon!?!?!?!? När hon hade sagt det pratade hon vidare om hur lugn Linnsen varit, så kanske att hon helt enkelt valde fel ord, hon är från Rumänien och kanske att hon menade att ögonen såg luriga ut? Jag väljer att tro det, för så hjärtlös kan ingen veterinär vara.
När vi frågat vad Linnsen gjort i buren medan hon fick vänta på sin tur hela dagen svarade veterinären att "hon har legat och sovit och sen har vi lekt med henne! Hon var jättekelig och alla tjejerna gick förbi och hon ville leka med dom! Det har varit lite lek och bus. Hon har varit lugn, jättelugn katt." Även om hon bara sa så, så känns det skönt i hjärtat att tänka att Linnsen blev lekt med sin sista dag.

Vi gosade med Linnsen länge, pratade med henne och kliade henne bakom öronen. Vi kände på hennes mjuka tassar och lillhusse frågade Linnsen om det var okej att han kände på hennes mage nu, han har nästan aldrig fått göra det. Vi turades om att ha henne i famnen och pussa henne på huvudet. Linnsen luktade alltid gott, hon måste ha haft en egen parfymflaska undangömd nånstans, men nu hade hon veterinärdoft istället, så det var inte som vanligt att pussa henne. Efter ett tag kom veterinären in och jag sa att om hon inte tog Linnsen så skulle vi aldrig kunna lämna henne ifrån oss. Så hon tog Linnsen i en filt i famnen, vi försökte förstå att det var hejdå för sista gången, och sen gick hon iväg med henne. 

Linnsen på balkongen i juni.

Linnsen var min flicka, min bästa väninna, och vi kom varann ännu närmre efter att Frank reste vidare i januari. Den första månaden utan Frank sörjde Linnsen så mycket att hon inte åt om jag inte matade henne bit för bit, jag var rädd att hon inte skulle komma över det. Hon ville inte äta sin vanliga mat om den inte kom från små provpåsar som jag fått med mig hem från veterinären, och hon låg mest bara på min säng där jag fick mata henne. Så småningom kom hon igen och blev mer sig själv och började leka och jaga sina fiskar igen. Hon var inte så förtjust i Mini eftersom han såg henne som någon man kunde brottas med, lättast var att ha dem i varsin del av lägenheten. Efter ett tag gick det också bättre, men Mini var ledsen eftersom Frank och han hade busat mycket, han hade ingen att leka med. Linnsen var ju elva år och han bara två år, så det förstår man ju att de inte passade ihop så bra. Vi bestämde med Pelles matte Paula att vi skulle adoptera Mr M, eller Morris som Paula kallade honom, för att se om han och Mini passade ihop. Det är en månad sedan nu och det har gått så fantastiskt bra; Linnsen accepterade Morris och han accepterade hennes regler. Det var hennes matte och Morris fick rätta sig efter det och bli klappad när hon blivit klappad. De har nosbuffats mycket och sovit bredvid varandra, så att Linnsen har fått sällskap igen. Bäst av allt är att Mini och Morris funnit varandra totalt, de är "best buds" och går omkring svans i svans och brottas, jättemysigt. Allt såg så bra ut, med Linnsens nya prover som var bra och allt...

Mini, Morris och Linnsen på min säng tidigare i veckan.

Men nu är det så här och jag har svårt att förstå det. Linnsen ska ju vara här, vi har varit tillsammans i åtta år, och både hon och Frank har känts som fysiska delar av mig. Jag är fortfarande så chockad, får upprepa för mig själv att Linnsens hjärta slutade slå under operationen, och jag har tittat mycket på bilderna vi tog på henne efteråt. På ett sätt kändes det lättare med Frank, vi var med och såg hur han gick från att vara levande tills han fick sprutan och somnade. Det var så tydligt med Linnsen att hon inte var kvar när vi träffade henne igår kväll, det var bara en jättevacker höstfärgad katt som vi hade i famnen. Jag tror att det hade varit lättare för min hjärna att förstå om jag fått se hur hon somnade in. Nu var det bara ett brutalt hemskt telefonsamtal där någon talade om att Linnsen var död. Linnsen kan liksom inte vara död för mig. Hon var ju det finaste jag hade, inte "bara en katt" som folk säger, utan så otroligt viktig för mig. Lillhusse tyckte att det kändes bättre så här än som med Frank när vi var tvungna att ta beslutet, så det är olika för alla.

Lillhusse och jag väljer att se det så här att när Linnsens hjärta slutade slå, då såg hon Frank. Det allra allra viktigaste i Linnsens liv var Frank, jag var hennes näst närmaste person. Linnsen älskade att bli borstad på sin borsthandduk, det var de absolut bästa hon visste, men borstade jag henne och Frank kom och gick förbi, då struntade hon omedelbart i mig och borsten och hoppade ner till Frank. Hon älskade honom i hela sitt liv. De växte upp tillsammans i en koloni och kom till katthemmet där de tillhörde samma lilla grupp av katter. Sedan levde båda hos oss i nästan åtta år. Det sista halvåret utan Frank hade nog Linnsen det ganska bra när hon kommit över den värsta sorgen vi alla kände över Frank, men livet var ändå inte komplett för henne. Jag fick ta över rollen som hennes trygghet, och hon var med mig hela tiden, men jag var ju inte Frank... 

Men när Linnsens hjärta slutade slå igår så tror vi att hon såg Frank på andra sidan. Hon glömde så klart matte och skuttade fram till Frank och de buffade och buffade. Då spelade adrenalin och hjärt- och lungräddning ingen roll, hon ville inte komma tillbaka, för hon var med sin Frank igen. Det är det enda som känns bra nu, att jag vet att hon äntligen får vara med honom. Hon är lycklig med Frank igen. Visst är hon ledsen över att ha lämnat matte och lillhusse och möjligtvis Morris, men precis som när Frank levde valde hon att gå till honom och jag får försöka acceptera det. 

Linnsen och hennes älskade Frank, fem dagar innan han reste vidare i januari.

Jag berättade för lillhusse igår kväll att jag kände mig lite sviken av Linnsen; jag bad henne att inte gå nu när hennes njurar var lite bättre och jag hade fått hopp om att hon kanske skulle vara med länge till. Varför förmedlade hon inte att hon inte ville vara med mer? 

Då svarade Emil att Linnsen k u n d e inte berätta det för mig, för hon visste att jag inte hade låtit henne gå då! Och det stämmer så klart.

Här är den sista film som jag spelade in med Linnsen. Hon lekte innan jag somnade på torsdagnatten och jag är så glad nu att jag filmade henne med fisken i munnen. 

När vi kom hem med tom bur igår kväll låg Linnsens sista fångst på min säng; medan jag sov hade hon fångat två sillar till och lagt hos mig som presenter och på golvet bredvid sängen låg silverfisken som jag filmat henne med.  <3

Linnsens sista fångst; en hel liten sillsallad! 

Tillsammans igen för alltid!  <3

Ps. Texten har oavsiktligt blivit i olika fonter och storlekar, det tycks inte gå att ändra. ds

Frank har lämnat oss!

Matte här:

Det är för mig alldeles omöjligt att förstå, men Frank har lämnat oss! Han reste vidare till andra sidan igår, söndag den 10 januari 2016, ungefär klockan 17.

Frank Kattsvans - världens vackraste katt <3

 


Bakgrunden är att vi såg i fredags kväll att Frank var väldigt hängig och när han gick för att dricka vatten kräktes han upp det på en gång. Vi ringde till veterinären på fredagsnatten och de tyckte att vi skulle komma in med honom under lördagen. Frank har blivit smalare och smalare, men vi har trott att det har med artrosen i bakbenen att göra och att han har blivit äldre. 2015 fyllde ju både Linnsen och Frank elva år.

Linnsen och Frank - alltid tillsammans 

När vi kom till veterinären på lördag eftermiddag vägde vi honom och han vägde bara 3,3 kg. På seniorbesöket i maj vägde Frank 4,6 kilo och då mådde han bra förutom att han hade ont i bakbenen. På mindre än ett år har han alltså gått ner mer än ett kilo och det är väldigt mycket för en katt. Man tog i alla fall allehanda prover och såg att Franks njurvärden var skyhöga. Han hade också en infektion och var svårt uttorkad. Vi lät lägga in honom i hopp om att han skulle bli bättre. Veterinären skulle ge honom ett intensivdropp som spolade igenom njurarna ordentligt, han fick smärtstillande och medel mot illamående.


Vi flyttade den 2/1 och det har därför varit mycket rörigt hos oss de senaste två veckorna med nedpackning av saker, flytt, kartonger överallt och sen uppackning i nya reviret. Till stor del tycker jag att katterna har tagit det med ro, inte Mini då förstås, men han är ju skygg och när hela tillvaron rivs upp är det ju svårt. För att göra det enklare både för oss och för katterna fick de tillbringa vår sista natt i gamla lägenheten instängda med sina saker i lillhusses rum. Morgonen därpå började det ju bäras ut möbler och vi ville inte att nån av katterna av misstag råkade smita ut. När bärandet var klart tog vi med katterna och installerade dem i lillhusses nya rum. Dagen därpå skulle ytterdörren återigen stå öppen och det skulle målas här i nya lägenheten och vi bedömde att det skulle bli lugnare för katterna att ha en fast punkt. Ända tills i onsdags bodde de i lillhusses rum, men nu tillsammans med lillhusse. De verkade tycka att det var okej och lillhusse fick för en gångs skull chansen att ha dem sovandes i sin säng. När han låg på mage och somnade i sin säng en kväll låg både Linnsen och Frank på hans rygg. När han vaknade en timme senare låg de fortfarande kvar! När jag inte packade upp saker var jag inne hos katterna och gosade med dem och de blev jätteglada när jag kom in till dem. Vi fjäskade också för dem och gav dem kyckling varje morgon, det tyckte de var en höjdare alla tre.

Linnsens prinsesstorn bor nu i lillhusses rum och en kväll låg Frank i tornet. Linnsen som alltid vill vara nära honom satte sig bredvid på fönsterbrädan. Hon ville vara närmare och tassade därför in på samma våning som Frank låg, men två katter fick inte plats och Linnsen fick nöja sig med att sitta bredvid på fönsterbrädan. Där såg lillhusse och jag hur hon satt och nickade till, satt och sov, bara för att få vara nära Frank. Jag frågade lillhusse igår om han tänkte på hur det gick sen och han tror att hon till slut lade sig i fåtöljen.

Linnsen sitter på fönsterbänken och sover för att få vara nära sin Frank.

De sista dagarna hade inte Frank mycket aptit. Veterinären förklarade för oss att med så höga njurvärden blir man illamående, får ofta blåsor i munnen och kan få huvudvärk. Igår kväll när Emil och jag pratade om alltihop så konstaterade vi att de sista veckorna fick vi ofta hämta Frank när det var dags för kvällsmat. Tidigare var ju det dagens höjdpunkt och han kom springande så fort man satte ner skålen på golvet, men så har inte varit fallet på slutet. Nu förstår vi ju varför, men då tänkte vi inte på det.

Frank som frisk!

I 7,5 år har Linnsen och Frank bott hos oss och för mig är de nästan en enhet. Att bara den ena av dem finns kvar nu är omöjligt att ta in, det ger mig andnöd. På något sätt trodde jag att Linnsen och Frank alltid skulle finnas. De är mina bästa vänner och de har hjälpt mig igenom otroligt mycket. Efter att vi flyttade hit förra lördagen har jag känt mig mycket ensam, jag tänkte att det var för att Emil gick omkring med hörlurar på sig när han packade upp. Men Emil konstaterade så enkelt; "– mamma, det är ju för att du inte har katterna när de är instängda i mitt rum!" Ja, så klart, jag pratar ju alltid med dem, så i onsdags fick de flytta ut i resten av lägenheten. Linnsen och Frank hade varit ute några gånger varje dag och undersökt nya reviret, men Mini hade inte varit ute och tittat.


I förra lägenheten hade vi en bred fönsterbräda av marmor i vardagsrummet. Den satt tätt ovanför elementet och blev stekande varm på vintern vilket alla katterna älskade. I nya reviret finns bara en ynklig smal bräda, inget för en katt, och inte är den speciellt varm heller. Av någon anledning kom en holk från en trasig klöspelare att bli stående på fönsterbrädan i vardagsrummet. Den hittade Frank snabbt och gjorde till sin. Där låg han och myste. I onsdags hade vi äntligen fått tv:n inkopplad och jag la mig i soffan. Genast kom Frank och la sig på mitt nyckelben så att jag kunde klia och luta huvudet emot honom. Så där låg vi ett par timmar och det var vansinnigt mysigt. Så låg vi också en stund på torsdagskvällen och jag var så tacksam över att Frank ville ligga hos mig så länge och inte bara vara i sin nya holk. Det kommer jag alltid att bära med mig nu.

Frank i onsdags i nya holken som visade sig ha perfekt temperatur för en liten katt.

På lördagförmiddagen låg Frank och gosade med Linnsen i min säng. Jag tog en bild på dem och inte visste jag att det skulle bli den sista... Senare gick Frank och drack vatten i fontänen, därifrån gick han direkt till kattlådan, satt några sekunder, och kräktes sedan upp vattnet. Likadant hade han gjort dagen innan. Vi har inte haft fontänen framme på några år. Vi köpte den för att Lurrvar, som också hade njurfel, skulle vilja dricka mer. Härom dagen tog vi fram den och Frank drack och drack, och vi förstod hur han njöt av att få ha fontänen igen. Men efteråt gick han som sagt och kräktes upp vattnet.

Sista gosstunden... 

Vi lämnade Frank hos veterinären på lördageftermiddagen. Hon gav oss inga större framtidsutsikter. Om inte infektionen gick att häva och Frank började äta igen fanns inte så mycket mer att göra. På lördagkvällen ringde djursjukhuset och berättade att situationen var ungefär som tidigare, men att veterinären inte väntade sig några under av antibiotikan förrän tidigast på söndagen.

Frank vid veterinärbesöket på lördagen. Han ville ligga vid elementet, så vi bäddade åt honom där medan vi väntade på provsvar.

På söndagförmiddagen ringde veterinären och sa att Frank var hängig, men att vi skulle få ta med honom hem. De hade tagit urinprov som bekräftade att de inte kunde göra mer, men vi skulle försöka få honom att äta igen och samtidigt ge honom fortsatt antibiotika för infektionen. Redan då började jag fundera; Frank tycker inte om att åka bil, om vi tog hem honom skulle det innebära att han skulle behöva åka på återbesök några dagar senare, åtta mil varje gång. Men vi åkte för att hämta Frank igår eftermiddag.

När veterinären kom in med honom i rummet kände både Emil och jag att han inte mådde alls bra. Frank blev jätteglad att se oss och både kurrade och försökte kvittra som han gör när han är extra nöjd. Som veterinären hade sagt var han vid gott mod, under natten hade han nyfiket tittat när de kom fram till buren. Vi satte oss med Frank i ett rum för att prata med honom, varken Emil eller jag visste hur vi skulle göra. Skulle vi ta med honom hem skulle vi få stoppa i honom antibiotikatabletter i en mun som sannolikt gjorde ont, han skulle också ha en tablett mot ångest som ökade aptiten och han skulle ha fosfat hällt över maten. Och ändå fanns det absolut inget som sa att Frank skulle bli bättre. Med tanke på njurfelet skulle han heller inte kunna få mer smärtstillande mot artrosen och för Emil var det mycket avgörande. Frank skulle kanske kunna leva någon eller några månader till med usla njurar, han skulle få springa och kissa hela tiden eftersom njurarna inte längre kunde koncentrera urinen och allt rann rakt igenom, och han skulle samtidigt få ha ont i bakkroppen. Mini tycker ju mycket om att brottas med Frank och Frank har gärna brottats tillbaka, men på lördagen när Mini kom fram fräste Frank ifrån, han orkade och ville inte. Om Frank skulle vara hemma och ha ont och Mini skulle hoppa på honom och vilja brottas skulle det ju bli jättejobbigt, både för Frank och för Mini som hela tiden skulle bli fräst åt.

Frank blev hängigare och hängigare medan vi försökte ta vårt beslut på söndageftermiddagen.

Vi pratade och gosade med Frank, men han hängde mer och mer med överkroppen ju längre vi var där. Vi hällde upp lite av maten som Frank skulle få med sig hem och han nosade intresserat, men avstod från att smaka. Efter ett tag ville Frank gå ner från bordet, vi förstod att han var kissnödig. Han krafsade i ett hörn på golvet och satte sig och kissade en enorm mängd. Vi torkade bort och lyfte upp honom på bordet igen samtidigt som vi förklarade att det var helt okej att kissa på golvet när man behövde. Det var väldigt lugn och fin stämning. Frank orkade inte buffa oss som han brukar, men han satt långa stunder lutad panna mot panna och bytte kraft med oss. Under tiden vi satt där med Frank tittade sköterskan in då och då för att se hur Frank mådde och hur vi ville göra. Just när vi hade bestämt oss för att skriva på pappret om avlivning tog Frank en matbit! Både Emil och jag blev alldeles ställda och tittade på Frank med nytt hopp; kanske att han ville äta i alla fall?
Men Frank tog bara den där enda biten, det var som att han försökte säga oss att han gärna ville men inte kunde. Vi konstaterade att om Frank skulle komma hem och må så här så skulle det inte vara vår Frank. Frank som frisk är ju en en konstant pratande katt som vill buffas och gosa. Vi kunde inte missta oss på att Frank var svårt sjuk och sköterskan sa flera gånger när jag frågade, att i Sverige kan man inte operera eller transplantera katter med akut njursvikt. Det skulle heller inte vara något som vi ville låta Frank gå igenom, han skulle få bo på djursjukhus och han skulle plågas av att bli stucken och få tabletter intvingade i munnen.

Frank och matte panna mot panna för att byta kraft.

Efter att ha suttit med Frank i nästan två timmar skrev både Emil och jag på pappret om avlivning. Det här var inte det liv vi ville att Frank skulle ha. Med tanke på att Frank ändå var på så gott humör var det oerhört svårt för mig, jag kände att Frank visst ville leva, men att hans kropp inte orkade mer. Vi turades om att krama och gosa med Frank och berätta hur mycket han har betytt för oss. För mig har han varit min allra bästa vän och för Emil en fin katt som har stått honom nära. Vi tackade Frank för att han varit så stöttande för småkatterna, Lusse, Lurrvar och Mini har alla haft Frank som stort och tryggt stöd när de har flyttat in. Han har tagit tass om dem och blivit deras "farbror Frank". Vi lovade honom att vi skulle ta hand om Mini och hans "frugan" och sa också att vi skulle komma efter så småningom, då skulle vi ses igen.

Sköterskan skulle ge honom två sprutor, en som han blev lugn av, och en som hans hjärta stannade av. Redan när hon gav honom den första sprutan somnade Frank på en gång. Jag var inte beredd, men plötsligt hade Franks huvud lutat sig ner mot bordet. Jag tog upp honom och han låg i min famn när han fick den andra sprutan. Han fina nos var alldeles torr och de rosa trampdynorna var små vita streck i av att de var så torra. Att han somnade så fort sa sköterskan var ett tecken på hur trött han var. Ändå kändes det fruktansvärt! Emil tyckte att vi tog det rätta beslutet, men jag är fylld av tankar och tvivel; borde vi ha testat att ta hem honom och gett honom färdigt antibiotikakuren? Kanske hade han velat äta då? Jag känner det som att vi tog den lätta vägen ut för att slippa ge honom tabletter. Emil tror dock att Frank är glad att han slapp det två gånger om dagen.


Nu är Frank borta för alltid och jag kan inte förstå det, inte ta in det. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskade honom. Livet förändrades totalt mellan fredag och söndag kväll och vi fick ta det svåraste beslut jag har varit med om. Jag kan inte andas, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är orolig för Linnsen hur hon ska klara sig utan sin Frank, men än så länge verkar det gå bra. Vi har gosat mycket och hon har blivit borstad på sin borsthandduk. Hon har ju också fel på njurarna och förr eller senare kommer hon att sluta på samma sätt. Men nu verkar hon må bra, hon passade på att tigga skinka åt sig och Mini imorse. Jag hoppas att Mini inte ska gå bakåt i sin utveckling av att Frank inte finns mer, vi får jobba hårdare på att försöka få honom trygg och säker.


Jag är tacksam att Frank fick flytta med till nya lägenheten, det hade inte känts bra att flytta ifrån platsen där alla minnen av Frank fanns. Nu har han varit här och godkänt det nya reviret åt Linnsen och Mini.

Frank som familjens stöttepelare på varma fönsterbrädan några dagar innan flytten.

Innan vi åkte för att hämta Frank igår la Emil in termometern i Franks holk på fönsterbrädan, bara för att se hur varmt det var där. När man höll in handen kändes ingen speciell värme. När vi kom hem igår kväll utan Frank tittade Emil på termometern i holken, den visade på 32 grader, så återigen hade Frank lyckats hittat den bästa sovplatsen i lägenheten!

Frank Kattsvans - världens största gosenalle!
En oerhört älskad katt och bästa vän  

Här är några blogginlägg som handlar mer om Frank:

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/11/frank-jamar.html

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/11/franks-hemflyttelseintervju.html

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/10/far-jag-presentera-min-frank.html

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/10/hejsan-det-ar-jag-som-ar-linnsen.html

Ett livstecken!

Hallåjam! Jam ville bara jama att vi fortfarande har hälsan. Vi har dessutom tassopterat en unge, Frank och jag! Det var allt! Nosbuffar

Simmat igen

Idag visar jag lite filmer när vi simmar igen. Idag är det tisdag och vi simmar på måndagar, men igår var matte helt enkelt inte på simhumör så vi fick vara hemma och ta det lugnt istället! Skönt!  :)

Så här ser det ut när vi åker iväg till simningen.

Förra gången vi simmade kom stilige grannkatten Tiger ut samtidigt som vi gick.
Han FRÄSTE åt både mig och Frank! Bara för att HAN inte var instängd i bur... *fnyser*

Innan vi blir blöta går alltid Frank och jag omkring och undersöker allt.

Och så äter vi massa godis! Ser ni vad JAMARSTOR tassängen är!

Här är en film från det andra tillfället som vi simmar.

Det var jamarmycket att titta på från det otäckt blöta,
allt såg annorlunda ut så jag var tvungen att spana lite först.

Och här är från i måndags, tredje tillfället.

Ser ni, jag är nästan längst bort i tassängen! 

Först simmade jag fel... men sen kom jag rätt, till min Frank.

Många har velat se film på när Frank simmar, men jag har inte visat det. Orsaken är att Frank inte alls tycker om det otäckt blöta. Han har simmat vid tre tillfällen nu precis som jag, men han blev bara filmad den första gången och då tog han ett skutt ut ur filmen för att komma undan vattnet. Matte hoppades att Frank skulle vänja sig vid vattnet eftersom det faktiskt är han som behöver simträna, men Frank vill inte.

När vi simmade i måndags provade Frank bara en gång. Simtant Maria tog med honom längre ut i vattnet för att Frank skulle få chansen att simma lite och se att det inte var så farligt, med resultatet att Frank tog det största skutt matte och jag någonsin har sett. Från nästan ena långsidan där Maria var till kanten på den andra, flera kattiljarder meter!! Som tur var skadade han sig inte när han landade på kanten. När han kom upp ur vattnet och blivit torkad ville han inte ens ha godis och då bestämde matte och simtant Maria att Franks simkattiär var över. Däremot kanske han ska anmäla sig till Kattmästerskapet i långhopp eftersom hoppet blev över två meter långt!

De här bilderna är från första gången som Frank simmade.

Här är Franks enda simfilm, ni hör att han är jamarrädd...
här tar han ett miniskutt i jamförelse med i måndags.

Frank blev så här jamartrött när han simmat i måndags...

... han ville inte ens ha godiset...

I fortsättningen kommer Frank att följa med som sällskapskatt till mig, han ska tassa runt och undersöka saker medan jag simmar och så fortsätter han med godisätandet! Det blir jamarbra för honom!  ♥

Så här mycket godis har Frank ätit de andra gångerna!
Ser ni att det är något som ligger under rampen?
Det är jag, jag ligger där och torkar mig när Frank har simmat efter mig!  :)

Hmm, det luktar skällis här...

Här är jag igen från i måndags!

Nästa måndag ska matte filma med undervattenskamera när jag simmar, det blir spinnande för då ser man hur jag rör benen!

Filmkväll!

Idag har vi varit i badtassängen igen och jag tänkte visa hur det går för oss. Lillhusse var med oss och blixtrade och filmade.


De här bilderna visar precis vad Frank tycker om vad vi gjort idag.

Han kastar sig upp ur vattnet så fort det bara går (och på fel ställe)...

.... sen äter han massor av godis och får beröm fast han inte ens har simmat.
*fnyser ut vatten ur nosen*

Och så här går det när jag ska bada:

(Om ni undrar vad som smäller i början så är det lillhusse som slår i nån grej så att det lät i hela rummet, men jag blev inte rädd!)





Matte står vid rampen och lockar på mig, det är därför hon låter hela tiden i bakgrunden. Men idag simmade jag till henne, hon blev jamarglad!

Ser ni att jag faktiskt simmar iväg av mig själv! Jag gick också upp på fel ställe, men jag fick massor av beröm ändå! :D



Tant Maria som vi simmar med är jamarsnäll. Hon verkar ha hur mycket godis som helst och när det tog slut gick hon och hämtade en ny burk!

Nästa måndag ska vi bada igen!

Bilder på plågeriet...

Idag ska jag visa bilder på när vi blev plågade hos stickisen som jag jamade om i måndags. Tant Bm följde med, som vi trodde för att rädda oss, och var fullt upptagen med att filma plågeriet och vi har väntat på att få filmerna, men de har inte kommit fram än. Däremot kan ni få se lite av det som matte och tant Bm blixtrade.  *ryser*

Det finns egentligen inte så mycket att jama om de här bilderna, men jam tror att ni kommer känna kalla kårar ända ut i svanstippen när ni ser dem. Ändå är ni besparade det värsta plågeriet, att se filmer när vi simmar i vattnet! För om det är något jag kan jama så är det att vi definitivt kan simma, vad gör man inte för att ta sig ur det otäcka blöta?!?!


När vi kom till stickisen blev vi utsläppta ur våra burar. Frank ägnade de två milen till stickishuset åt att yla så att jag nästan tappade öronen, detta trots att matte gnuggat buren med sån där Feliväjj. Han bajsade dock inte som han gjorde de två senaste gångerna när han åkte till stickisen för att få bakbenen blixtrade.

Här går vi runt och spanar och letar utgångar medan matte, tant Bm och simplågaren Maria jamar om oss.

Titta, en dörr, jag smiter!!! 

Raooowr, här ser Frank verkligen ut som den tiger han är!

Här ligger Frank och väntar på sin tur att simma.
Ni ser vilken JAMARSTOR badtassäng det är för en liten katt!

Här är första gången som matte ger bort mig till simplågare Maria.
Bildserien ser säkert jamarmysig ut för en tvåbening. Ni, mina kattkompisar, ser ju dock att jag går runt simplågaren och desperat letar efter en flyktväg!

Simplågare Maria: Åh, vad mysig Linnsen är, det här kommer gå bra!
Jag: Kanten, KANTEN!!! JAG HOPPAR!!!

Jag: Kanten där är för långt bort, jag kan inte hoppa dit!

Jag: NU, jag tar ett jamarsprång!!

Simplågare Maria: Titta vad bra det här går, Linnsen är en utmärkt simkattidat.
Jag: Rampen, jag kan hoppa till rampen och matte!!!! 

Jag: Kanten, JAG HOPPAR!!!

Jag: Åh nej, hon flyttade sig längre ut och hela min bakkropp är dyngsur nu...

Ligger hos matte och gosar efter att ha simmat några gånger.

Jag: Men tant Bm, stå inte bara där och blixtra, KOM OCH R Ä D D A MIG!!!!

För att hålla oss på gott humör fick vi godis hela tiden och Frank som inte ens hade blivit blöt än snodde som vanligt åt sig mest... *fnyser vatten ur nosen*

Frank: Det här är inget farligt ställe frugan, vi får ju massor av godis!

Äntligen bestämde de sig för att jag hade plågats klart. Trodde jag ja, för då skulle jag in under vattenfallet för att tvätta av mig badvattnet. Väldigt ologiskt om man frågar mig, men så klart, det är det ju ingen som gör...

När det var Franks tur att bli blöt gömde jag mig under rampen för att torka mig. Matte blev alldeles desperat för hon såg mig inte utan letade runt hela badtassängen! *fnittrar skadeglatt åt mattes min*

Frank: Jam är blöt matte, jag tycker inte om det...

Frank: ÅHH, GODIS!!! Jam är lite blöt men det gör inget för jag får äta GODIS DIREKT UR BURKEN!!  :D

Frank: *nomnomnomnom*

Sen fick Frank också gå in i vattenfallet, så torkades vi av så gott det gick och stoppades in i burarna. Jag kan jama att Frank aldrig har varit så tyst som på vägen hem i brummisen. Kanske hade han ätit för mycket godis? När vi kom hem blev vi serverade kvällsmat, men både Frank och jag gick och la oss, så slut var vi.


Men simmandet då undrar ni. Jodå, vi fick börja där det inte var så djupt för simplågare Maria ville att vi skulle lära oss att simma till rampen som var nån kattimeter bort och ta oss upp där. Jag fick nog kanske lite panik för jag simmade runt halva bassängen utan att hitta rampen...
Tant Bm har på film där jag simmar för fullt, men ingen har sett den än som tur är. Jag tyckte att det var jamarsvårt att förstå att jag skulle upp på rampen och försökte hoppa upp på kanten istället, men simplågaren tyckte att jag var duktig.

Jag: Måste... komma... närmare... kanten!!

Jag: Mot kanten nu då, jag låtsas inte om att matte försöker ropa på mig,
JAG HOPPAR! *hoppar upp på kanten*

Frank tyckte ÄNNU MINDRE än jag om att bli blöt. Han fick simma två gånger och andra gången då fuskade han och HOPPADE ÖVER VATTNET till det torra! Då var det minsjam inget jam om att han hade ont i bakbenen... *skakar på huvudet* Tant Bm har på film hur Frank är i vattnet och så SKUTT så flyger han ur bild! *fnittrar hejdlöst åt allas snopna miner*


Nu ska vi bara se om matte tänker tvinga dit oss igen...