Tystnad

Det var den överhängande känslan på söndagen och måndagen när Lurrvar hade rest vidare - tystnaden - så kände både lillhusse och jag. Att en katt kan lämna ett så stort tomrum trodde jag inte, plötsligt stod det klart vilken skillnad Lurrvar hade gjort i familjen.
När Linnsen och Frank har dåsat i timmar har Lurrvar promenerat omkring - ut på balkongen en stund, fram och gosat lite, lekt med girmusen, gått till matskålen och ut på balkongen igen osv.
Kanske var det också oron för honom som hade tystnat, jag tror det.

Lurrvar och matte i väntrummet den 15 maj innan ultraljudsundersökningen som vi trodde skulle visa att Lurrvar hade en tumör. Istället hade han så skrumpna njurar att inget mer fanns att göra och Lurrvar reste till Skaparkatten två veckor efter att den fina bildserien togs.
Foto: Brittmari Andersson

Om det blev tyst efter Lurrvar hemma så blev det desto jamigare hos våra kompisar. Tänk att en så liten katt verkar ha setts av så många! Vi upptäckte tio olika blogginlägg om Lurrvar hos kompisar (tack snälla Alice, Maurice och Kajsa, Smulan och Amanda, Klosterkatterna, Nea, Kolfart, Sippo, Gunilla och Frasse, Basco och Wikki för att ni uppmärksammade Lurrvars resa med så fina inlägg! ), vi fick mail, telefonsamtal och massor av tröst i kommentarer och på facebook. Det kändes fint att så många tyckte om Lurrvar och något som var lite magiskt var en kommentar som Maurice och Kajsa skrev, ungefär så här: "nog för att Lillie gärna hade velat gosa med nosen i Lurrvars päls, men det känns som att hon faktiskt har gjort det och känner honom!" Jag hoppas att fler har känt att de faktiskt har mött Lurrvar även om de inte har träffats i verkligheten, för han var en så fin katt.

Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson

En dag - söndagen - ägnades åt sorg, sedan var det tyvärr bara att börja packa och köra igång med allt igen. Två dagar efter att Lurrvar hade rest vidare åkte jag till Frankrike.
Fortfarande kan jag känna att jag nog tog beslutet att avliva för tidigt, men i Frankrike hade jag kontakt med Linnsens och Franks tidigare husse. Han berättade lite mer ingående hur det gick till när hans katt Strindberg i januari gick vidare. Strindberg blev nämligen sjuk på samma sätt som Lurrvar, bara det att det gick fort, på två veckor, och visade sig bara som en urinvägsinfektion. Husse beskrev Strindbergs två sista dagar och jag citerar:
"Strindis var alldeles orkeslös och låg mest och stirrade framför sig. Han kurrade och försökte buffa så gott han orkade när man gosade med honom och jag tror att han tyckte om att man gjorde det, men han mådde inte alls bra. Han orkade knappt tugga torrfodret och Dentabitsen som han älskade, utan höll sig mest till blötmat eller rättare sagt såsen i den. Men personalen på Hund- och kattkliniken har berättat att det sista han gjorde innan han somnade in var att kurra..."

Med tanke på att husse nyligen upplevt samma sak med Strindberg frågade jag om han tyckte att vi avlivat Lurrvar i rättan tid, och han svarade:

"Ja, det tycker jag. Jag förstår att det kan kännas konstigt eftersom han mådde så pass bra men jag tycker att det känns skönt att ni besparade honom det där lidandet som hade kunnat komma väldigt plötsligt, för tids nog hade det blivit så."

Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson

Och det hjälpte mig lite att känna att jag gjorde rätt. Jag hade inte velat uppleva Lurrvar på det viset eller att han skulle ha fått uppleva sin sista tid så, det hade inte varit värdigt när jag visste om att han var så sjuk.
Däremot vet jag att hade jag inte haft resan till Frankrike inbokad sedan i februari hade jag väntat några dagar med avlivning, inte skyndat på. Kanske var hans trötthet dagen innan bara en effekt av solen som stekt hela dagen, kanske hade vi kunnat få några dagar till innan han måst gå... Oavsett vilket hade sorgen varit lika stor och oron sannolikt ännu större, så naturligtvis gjorde vi rätt även om det tar tid för mig att förstå att Lurrvar var så sjuk att han var tvungen att gå till Skaparkatten.
Jag var också självisk på ett sätt, jag ville få vara med under Lurrvars sista stund, jag hade inte velat att det skulle hända när lillhusse och kattvakt Bm tog hand om honom och jag var bortrest. För lika magiskt som att få vara med om en födsel tycker jag är att få uppleva någons sista andetag. Det gör exceptionellt ont, men jag ser det samtidigt som att få vara med om något oerhört stort. Lurrvar slutade sitt liv i just min famn och det var en gåva till oss båda!


Jag har haft hjälp av väldigt många kommentarer både i bloggen och på Fb, är man inne i en sorg har man inte speciellt stor klarsyn. Några skrev att ju fortare det går när katten har fått sprutan, desto sjukare har katten varit. Jag vet inte om det stämmer, men den lilla katten Lusse här uppe i högra kolumnen somnade ju in redan på den lugnande sprutan och behövde aldrig få den andra, och Lurrvar somnade ju också fort, kanske var det verkligen ett tecken på att det var dags.
När jag kom hem på lördagen efter att ha lämnat Lurrvars kropp kvar på kliniken beklagade jag till lillhusse att det hade gått så fort när Lurrvar fått sprutan, han somnade in nästan på en gång, jag var inte redo. Men lillhusse såg det från en annan vinkel och svarade med en fråga som tog som ett knytnävsslag i magen: "Hade du velat att Lurrvar låg med gift i kroppen och plågades i tio minuter??" 

NEJ, det hade jag VERKLIGEN inte velat!! svarade jag förfärat och då fanns ju bara verkligheten kvar, det gick fort och det var skönt för Lurrvar. Han var redo, det var jag som inte var det och det är för mig att ta itu med...
Så jag är väldigt tacksam och rörd över alla som har kommenterat, både här och på Fb, ni har hjälpt mig att se saker på ett annat sätt!

Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson

Men tillbaka till Frankrike... Inte var det efterlängtade Provence lika vackert som jag hade tänkt och inte var Paris lika magiskt som det har varit förut. Sorgen la sordin på resan och jag har gråtit på franska landsvägar, tågresor och marknader. Varje gång stiltje uppstod tillräckligt länge kom tankarna på Lurrvar. Sista dagen satt jag på Gare St Lazare och väntade på mitt sällskap. Jag tittade på bilder och en film jag har på Lurrvar i mobilen och tårarna kom. Jag var så inne i mina bilder att när det kom upp på skärmen att djurkliniken ringde så undrade jag om det verkligen hade ringt (ljudet var inte på) eller om jag magiskt tryckt på telefonknappen av misstag för jag hörde ingen när jag svarade och jag kunde inte förstå varför de skulle ringa. Jag fortsatte att titta på mina bilder och så slog det mig som en sten i huvudet - Lurrvar var redo att resa hem igen... De ringde igen och sa just det och jag grät och grät.

Dagen när Lurrvar kom hem igen bar jag honom med mig i urnan, det kändes 

naturligt att ta med honom ut till Frank på balkongen en sista gång...

Lurrvar står hemma på byrån nu i en liten träurna som levererades i en röd papperskasse med hjärtan på, så fint! Lillhusse såg mycket undrande ut över att Lurrvar nu bor här i en urna, men var ska han annars bo tills begravningen? Det stör mig inte, jag känner mig trygg med att han är hemma igen, bara i en annan form än förut.

Lurrvar kom i en liten påse...

Just nu känns det som att jag är i ett vacuum, jag hann inte gråta klart över Lurrvar innan jag åkte och nu kan jag inte, jag känner mig bara tom. Jag har ett behov av att prata om Lurrvar med någon, men lillhusse sommarjobbar och har inte tid och inte så många andra kände Lurrvar i verkligheten.
Jag umgicks med kattvakt Bm igår och då fick jag prata av mig lite. När hon visade mig bilder hon tagit tidigare på Lurrvar och som jag inte hade sett kändes det som en hälsning från Lurrvar och hjärtat blev alldeles varmt igen! Jag saknar honom enormt, men att aktivt tänka på honom gör ont. Samtidigt går tiden och i lördags strax för klockan 18 körde jag förbi kliniken i Kumla där Lurrvar gick över bron och jag kunde inte låta bli de där tankarna att "för två veckor sedan så här dags (Lurrvar gick ca 18.47 den 1 juni) var Lurrvar fortfarande hemma, det var sol ute och han levde. Han hade ungefär 55 minuter kvar att leva, tänk om..."  Såna tankar skär i hjärtat och ska helst inte tänkas.

En hälsning från Lurrvar genom tant Bm
Foto: Brittmari Andersson

Ännu en hälsning från Lurrvar
Foto: Brittmari Andersson

Hur är det då med Linnsen och Frank och lillhusse?
Tja, lillhusse har fått sin första flickvän och tycker nog att det är viktigare och större just nu. Linnsen och Frank däremot är annorlunda. Sedan jag kom hem från Frankrike följer de mig som en svans. De sitter i knä vid datorn, i soffan och på balkongen. På natten ligger Linnsen på min sidokudde och Frank på magen. Jag tror att de håller koll på mig. Igår kväll var Lurrvar här. När jag låg i sängen kom plötsligt hans doft förbi min näsa och kanske var det han som tittade in för att lugna, trösta eller bara hälsa på?

Linnsen sover på mattes extrakudde

Vackra Frank...
Foto: Brittmari Andersson

Jag tror att det här är ett avslutningsinlägg. Linnsens blogg ska vara en glad och trevlig blogg, men nu är det en ledsen blogg. Inget glatt finns att säga.

På topplistan här till höger ligger just nu bara inlägg om Lurrvar så intresset för honom och hans hälsa har varit stort och tagit över Linnsens blogg på sista tiden. Nu finns bara Linnsen och Frank kvar och tillfälligtvis känns det som att allt är sagt om dem. Det finns inget roligt att berätta och Linnsen har förlorat sin antagonist som hon har haft sedan bloggen började.
Rent jårnalistiskt, som Linnsen skulle jama, så måste en berättelse ha både gott och ont. I Prinsessan Linnsens blogg har Lurrvar (lillfjanten) varit hennes "onda" och nu finns han inte längre. Jag känner inte att mer finns att bygga på därför tror jag att bloggen tystnar...


STORT TACK till alla som har läst och kommenterat! 

/ matte Karin

Matte matte... Nu vill jag bli borstad!
Foto: Brittmari Andersson

Och tre katter blev två

Igår, den 1 juni, på dagen exakt 1 år och 8 månader sedan han hittades och flyttade in så gick Lurrvar vidare...


Under dagen var Lurrvar ungefär som vanligt. Han mötte mig på morgonen sittandes på köksbordet, redo att direkt hugga in på min yoghurt och tre gånger fick jag lyfta ner honom och han var uppe igen på sekunden för att sticka ner sin lilla tunga igen... ♥

Lurrvar: " -Lurrvar kan ta yoghurt själv, Lurrvar vill inte vänta!"

Lurrvar: " -Matte kan inte hindra Lurrvar, Lurrvar är uppe och äter igen!"

Lurrvar: " -Nu väntar Lurrvar på sin tallrik, Lurrvar vill inte bli blixtrad!

Lurrvar: " -Lurrvar får massor av yoghurt idag!" *nomnomnomnom*

Lurrvar: " - Lurrvar slickar lillhusses tallrik också!"  :D 

Hans absoluta favoritplats den sista tiden var på balkongen, han älskade värmen, och han spenderade dagen mestadels ute på sin dyna. Ville man gosa med honom fick man gå ut till honom. Två gånger lyfte jag in honom och satte mig i soffan med honom och två gånger buffade han lite artigt och gick sedan ut på balkongen igen och brydde sig inte det minsta om mattegos inomhus.
Fortfarande under gårdagen funderade jag och jag pratade med flera vänner och vi kom fram till att det kanske var lika bra att göra det, så jag ringde till kliniken och vi fick tid 18.30.

Lurrvar: " -Lurrvar vill vara på balkongen, Lurrvar tycker om värmen!"

Lurrvar: " -Lurrvar vill gosa på balkongen idag!"

Mestadels gick dagen åt till gråt och gos på balkongen, Lurrvar var törstig men ratade glaset med vatten så lillhusse var smart och hämtade två pingisbollar och la i en bunke och genast blev vattnet gott!  :D

Eftersom vi fick tid ganska sent på dagen bestämde vi oss för att äta före och så klart skulle Lurrvar också få mat. Jag tänkte på det där som kan hända när reflexerna släpper i kroppen, men det fanns inte på kartan att bry sig om det utan det var självklart att Lurrvar skulle få kvällsmat tillsammans med de andra. Lillhusse och jag åt tacos och så gott det luktade i Lurrvars lilla tvåfärgade nos med köttfärsen när den stektes! Han började prata och jag hämtade kameran och fick med några av hans söta jam. Han hade ju en så söt röst...

Allt var precis som vanligt när maten lades upp, Lurrvar gick runt och slog till Linnsen exakt som han brukar och jag kunde inte låta bli att fnittra lite tyst åt att även sista dagen fick stackars Linnsen åka på smällar, vilken kaxig katt Lurrvar var trots sin storlek. Skyggade absolut inte för att ge både Linnsen och Frank smällar när det handlade om mat och godis och båda lärde sig att Lurrvar var snabb och smidig när det gällde att ta godiset först! Lilla hjärtat ♥

Kvällsmaten ställdes ner och den sista tiden har Lurrvar bara druckit upp vattnet och såsen, men igår var han hungrig och åt både i sin skål och i de andras och vandrade sedan iväg direkt till torrfodret. Lurrvar åt alltid torrfoder direkt efter blötmaten, kanske att det var efterrätten?

Efter maten var det direkt ut på balkongen igen och lillhusse tänkte att Lurrvar kanske ville leka en sista gång och få chansen att tugga sönder Franks fågelpinnar men Lurrvar tackade nej och gick ut till sin balkongkudde och sträckte ut sig igen. Vi gosade med honom där och han kråmade sig och vände och vred sig så att han skulle bli kliad där det var som skönast. Lurrvar gosade ofta så mycket även längst upp i tornet att man var rädd att han skulle ramla över kanten, vi var alltid beredda med handen för att fånga upp honom och likadant var det igår.


Så var det dags att åka. Lillhusse valde att stanna hemma, han kände att han inte skulle klara att se Lurrvar gå, så de fick en stund när de gosade och lillhusse berättade för Lurrvar att han var lillhusses mest älskade katt. Man ska inte favorisera, men Lurrvar, precis som Linnsen och Frank, hade ju sina speciella egenskaper och sidor och så många har fallit för honom. Kanske var Lurrvar extra söt för att han var så liten eller så var det hans söta ansikte, jag vet inte, men alla som har träffat honom har omedelbart blivit kära i honom. Alla har de också sagt när de sett honom "Oh, jag förstod inte att han var så liten!", men jo, så liten var han. Jag träffade en 10 veckors kattunge i förra veckan och det första jag reagerade på var att hon var inte mycket mindre än Lurrvar... Man kunde lätt lyfta upp Lurrvar med ena handen när han gick förbi och hoppade han upp i sängen så märkte man det ofta inte förrän han stod precis framför en. Han var så lätt att madrassen knappt tyngdes ner...


Lurrvar var skygg när han kom, hade säkert aldrig haft några människor tidigare så det har varit en process som har fortgått sedan den 1 oktober 2011. Till en början sprang han ju om man skulle ta upp honom, men långsamt blev det bättre och bättre. Ganska snabbt lärde han sig att jag inte var farlig, jag spenderade ju mest tid med honom, men länge länge var Lurrvar otroligt rädd för lillhusse Emil. Det sista halvåret var det dock aldrig några problem för lillhusse att bara gå fram till honom och lyfta upp honom. De sista månaderna kunde lillhusse också gå förbi i köket när Lurrvar åt kvällsmat. Tidigare flydde han lång väg när lillhusse närmade sig köket, men han lärde sig att fast lillhusse hade stora och tunga steg var det ingen fara, han kunde lugnt äta vidare tillsammans med Linnsen och Frank.


Lillhusse följde oss till bilen och Lurrvar grät när dörren stängdes och jag grät också... Det kändes skönt att åka iväg ensam med Lurrvar, jag tror att jag behövde det. Jag visste att kattvakt Bm gärna skulle ha följt med, hon har varit med på alla Lurrvars resor till veterinären och hon har tagit hand om katterna varje gång vi har varit bortresta. Näst efter Emil och mig är underbara Bm den som känner mina katter bäst. Bm träffade Lurrvar på fredagkvällen och hon hjälpte mig att förstå att det nog var dags för Lurrvar att gå innan han började må mycket sämre.
När vi åkt ut på motorvägen blev Lurrvar alldeles tyst, jag såg hans lilla huvud röra sig ibland och öronen klippte och jag grät och grät, det var omöjligt att förstå att han inte skulle finnas mer.

Innan Lurrvar och jag gick in på kliniken satt vi kvar en stund i bilen, jag ville få gosa med honom lite till. Jag tog upp honom ur ryggsäcken och vi buffade och han tittade sig omkring. Istället för att lyfta in honom i buren bar jag in honom i famnen och han satt kavat på min arm och tittade på hundarna i väntrummet medan jag fyllde i papprena om hans avlivning med ena handen...

Vi fick gå in i ett rum som var fint i ordningsställt med ett fårskinn och en kudde på undersökningsbordet. Lurrvar och jag satte oss i soffan och han tittade sig lite omkring innan han la sig och vi gosade. Han började kurra och så kloade han ett stort hål rakt ner i soffan och jag fick lov att ursäkta till veterinärassistenten, men hon sa att det gjorde inget.

Vi pratade lite och jag hade behövt höra henne säga att det var dags nu för Lurrvar, men hon hade ingen koll utan fick lov att läsa i datorn och konstaterade att "bättre blir han ju inte".
Eftersom hon såg att jag var tveksam sa hon att jag kunde ju vänta några dagar och komma tillbaka, men jag visste att hade jag tagit mig dit var det lika bra att göra det. Hon sa också att om Lurrvar skötte sig och åt rätt mat och drack vatten som han skulle, så kunde han säkert leva ett par månader till och det var INTE vad jag ville höra just då, det gjorde ju att jag kände mig som en mördare som ville att Lurrvar skulle dö just NU! Kanske hade hon inte varit med om det här så många gånger, men jag upplevde att hon sa fel saker och det hade känts bättre om en veterinär varit där.


Lurrvar darrade lite så jag tog upp honom i famnen, men för att sticka så behövde assistenten att Lurrvar var på soffan, så hon stack in nålen i magen och Lurrvar gnydde till lite.
Därefter tog jag upp honom igen och han låg i min famn som han brukar göra, men det gick så fort, så fort... Vi såg varandra i ögonen och efter några sekunder blev pupillerna större och jag såg i ögonen att min Lurrvar hade försvunnit, men han andades några gånger, gjorde några små pustningar och sedan blev han tyst. Under tiden upprepade jag för honom att jag älskade honom, så det sista han hörde och kände var min röst och mitt hjärta som slog fort, älskade lilla katten.

Sekunden efter att Lurrvars och mina ögonen har skilts åt..

Vårt rum hade en dörr så man kunde gå ut den vägen efteråt och det blev så varmt, så med Lurrvar i famnen gick jag för att öppna och då kände jag hur svansen ramlade neråt, alla muskler hade slappnat av och Lurrvars lilla kropp var lealös. Jag fick lov att lägga ner Lurrvar på bordet för att kunna öppna dörren, och det blåste så skönt så jag lyfte upp Lurrvars lilla kropp och vi gick ut en liten stund och det fick blåsa i Lurrvars päls, jag tror att han hade tyckt om det, det var ju en så fin kväll och hade vi inte varit hos veterinären så hade han ju legat på balkongen och njutit.

Veterinärassistenten kom in och lyssnade några sekunder på Lurrvars hjärta och konstaterade att han var borta och sa att jag fick stanna så länge jag ville. Jag skulle bara lämna Lurrvar där så skulle hon ta hand om honom. Och det kände jag var det svåraste, jag kunde inte lämna honom! Så med Lurrvar i famnen gick jag omkring där inne, gick ut lite och så la jag försiktigt ner honom på bordet och kliade honom och pratade med honom.

Lilla hjärtat...

När nästan två timmar hade gått ringde Bm och pratade om några praktiska saker kring det hela och jag insåg att det kanske var dags att lämna Lurrvar. Under de där timmarna så märktes förändringen på Lurrvars kropp, blinkhinnorna kom längre och längre fram och när jag till slut lämnade över honom i veterinärassistentens famn så hade han blivit lite stel i kroppen och var inte lika lealös längre, men jag tror att jag kanske behövde få se det. Däremot är jag glad att Emil inte behövde se det, för när blinkhinnorna kom fram så såg det lite otäckt ut och det var inte längre Lurrvars fina ansikte.

Lurrvar en liten stund efter, han har fått frid och är frisk igen 

Efteråt åkte jag och hämtade upp Emil och vi åkte och tog ett snabbdopp på vår favoritbadplats, jag behövde det efter det som varit. Emil hade varit så himla omtänksam att han hade tagit med vatten och gjort tunnbrödsrullar och tagit med, han visste ju att jag skulle vara förstörd. Jag berättade för honom hur det gått till och han fick se den första av bilderna jag tog precis när Lurrvar hade gått och lillhusse tyckte att han såg fridfull ut, lika söt som vanligt. Därefter pratade jag med Linnsen och Frank även om de så klart redan visste. Linnsen satt i min famn och gosade och kurrade en timme och det var fint och välbehövligt. Med ögon igensvullna av gråt fann jag inte ork att blogga igår utan gick och la mig.
Klockan fyra i morse vaknade jag av att det lät som en synth-trumma från 80-talet i örat. Det var Linnsen som låg på kudden bredvid och kurrade på högsta volym!  ♥


Medan jag har skrivit har Linnsen legat framför mig på skrivbordet och kurrat och när filmklippen har tagit tid att ladda upp har jag haft Frank i knät. De njuter av att ha mig hemma i lugn och ro, det har varit så hektiskt de sista veckorna. Kanske hade Lurrvar kunnat vara med i några dagar till, men oron för att han skulle behöva uppleva att bli sämre gjorde att det kändes bäst att göra det nu.



Tack alla som har tyckt om Lurrvar, han har ju nästan haft en egen fan club av mattar som har älskat bilderna på honom... ♥

Det har varit guld värt att känna all värme och alla tankar. Jag kände mig som att ni var med mig allihop i Lurrvars sista stund!


Bm smsade just och skrev att idag är himlen grå som Lurrvars päls och jag tycker att det känns skönt att solen inte lyser just idag, för Lurrvar kan inte vara på balkongen mer. Men nu bär jag honom med mig för alltid, den lilla kavata katten som var så enormt älskad!

Lurrvars sista stund på den älskade balkongen...

Rysare ikväll...

Strålande väder, avslutad utbildning, dags att ta premiärdoppet, gosa massor med katterna och sedan sätta sig på balkongen och chilla och läsa ikapp tidningar som inte hunnit läsas. Allt det försvann när jag kom hem och Lurrvar låg på balkongen och inte reagerade. Först när jag var ute hos honom rörde han på öronen och jag förstod att nu har nåt hänt. Han ville inte dricka och när lillhusse kom hem berättade han att Lurrvar legat likadant på eftermiddagen men att han inte hade fått tag i mig.

Inatt kräktes Lurrvar häftigt flera gånger, det kanske blev för mycket för hans lilla kropp med nya mediciner och uppvätskning igår.

Dålig Lurrvar på eftermiddagen...  :/
Pälsen baddad med vatten utan att han brydde sig eller försökte slicka i sig det.

Jag gick och hämtade ett glas kallt vatten och så strök jag långsamt lite vatten på Lurrvars päls och han brydde sig inte. Trots att han fått i sig 2 dl vätska vid uppvätskningen igår så måste mycket försvunnit när han legat hela dagen i solen på balkongen. Vi baddade hela Lurrvars päls och han låg kvar och brydde sig inte ett skvatt. Då gjorde vi i ordning vätskeersättning och gav honom i tre små sprutor. Efter en stund började han tvätta bort det blöta i pälsen. Därefter tog vi fram kvällsmat för att se om han ville ha. Trots att det var utan alla gårdagens mediciner så nobbade han maten och gick ut på balkongen igen.

Inte alls på topp idag...

Plötsligt föll huvudet bara ner och Lurrvar somnade...  ♥

Så jag kontaktade bästaste kattvakt Bm för att se vad hon tyckte om Lurrvars mående. Emil och jag gick ut och satte oss hos honom och pratade med honom och plötsligt blev han alldeles gosig igen, strök sig emot handen som vanligt.

 Dock syntes det på ögonen att han inte riktigt var med, de stirrade ut i fjärran liksom. När han dessutom började vingla i kroppen gick jag in och ringde till jourkliniken och sa att det var dags och vi skulle få komma på en gång. Medan jag pratade kom Lurrvar gåendes in i köket och började äta, sedan drack han länge och väl och så åt han lite igen och såg ut ungefär som vanligt. Bm var nu på väg, men jag ringde till kliniken och bad att få vänta tills imorgon eftersom Lurrvar kommit och ätit självmant.

Trött liten sötnos som sover på svansen... 

Så kom Bm och plötsligt var allt som vanligt igen, Lurrvar gosade och lekte med Bm, slogs med Linnsen, hoppade upp på diskbänken och drack vatten och stod på två ben och åt godis... Vi förstod ingenting.

Plötsligt ville han äta igen och hoppade upp på diskbänken och drack vatten i diskhon...

Men... eftersom Lurrvar har blivit lite vinglig och inte riktigt har varit med i blicken under kvällen, han jamar också om man lyfter upp honom, kanske att det har börjat göra ont inuti, så har vi sagt att för hans skull är det kanske bäst att det sker någon av de närmsta dagarna. På tisdag reser jag bort och Bm tror inte att han klarar sig tills jag kommer hem, jag vill heller inte att han ska behöva lida och självdö eller vänta på mig för att få gå till Skaparkatten om hon har kallat.














Är han pigg som ikväll känns det rent för djävligt att avliva honom, det känns som att leka Gud och stjäla liv ifrån honom. Är han däremot som tidigare idag när han inte var riktigt med och blev vinglig då känner jag att Lurrvar mår bäst av att gå på en gång även om jag inte är redo.

Jag förstår bara inte hur det kan ändras så fort, jag väntade mig en månad till allra minst. Han var ju så pigg i morse och satt på köksbordet och tiggde yoghurt som vanligt och sov i min säng inatt... Så många tårar och så mycket känslor. Jag är inte redo, fast jag har varit förberedd, men blir man någonsin det??

Linnsen och Frank samsas i fåtöljen ikväll, de har alltid varandra!  ♥

En liten uppdatering om hur Lurrvar mått idag. Tack för alla kommentarer och tankar, det värmer! ♥