Tystnad

Det var den överhängande känslan på söndagen och måndagen när Lurrvar hade rest vidare - tystnaden - så kände både lillhusse och jag. Att en katt kan lämna ett så stort tomrum trodde jag inte, plötsligt stod det klart vilken skillnad Lurrvar hade gjort i familjen.
När Linnsen och Frank har dåsat i timmar har Lurrvar promenerat omkring - ut på balkongen en stund, fram och gosat lite, lekt med girmusen, gått till matskålen och ut på balkongen igen osv.
Kanske var det också oron för honom som hade tystnat, jag tror det.

Lurrvar och matte i väntrummet den 15 maj innan ultraljudsundersökningen som vi trodde skulle visa att Lurrvar hade en tumör. Istället hade han så skrumpna njurar att inget mer fanns att göra och Lurrvar reste till Skaparkatten två veckor efter att den fina bildserien togs.
Foto: Brittmari Andersson

Om det blev tyst efter Lurrvar hemma så blev det desto jamigare hos våra kompisar. Tänk att en så liten katt verkar ha setts av så många! Vi upptäckte tio olika blogginlägg om Lurrvar hos kompisar (tack snälla Alice, Maurice och Kajsa, Smulan och Amanda, Klosterkatterna, Nea, Kolfart, Sippo, Gunilla och Frasse, Basco och Wikki för att ni uppmärksammade Lurrvars resa med så fina inlägg! ), vi fick mail, telefonsamtal och massor av tröst i kommentarer och på facebook. Det kändes fint att så många tyckte om Lurrvar och något som var lite magiskt var en kommentar som Maurice och Kajsa skrev, ungefär så här: "nog för att Lillie gärna hade velat gosa med nosen i Lurrvars päls, men det känns som att hon faktiskt har gjort det och känner honom!" Jag hoppas att fler har känt att de faktiskt har mött Lurrvar även om de inte har träffats i verkligheten, för han var en så fin katt.

Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson

En dag - söndagen - ägnades åt sorg, sedan var det tyvärr bara att börja packa och köra igång med allt igen. Två dagar efter att Lurrvar hade rest vidare åkte jag till Frankrike.
Fortfarande kan jag känna att jag nog tog beslutet att avliva för tidigt, men i Frankrike hade jag kontakt med Linnsens och Franks tidigare husse. Han berättade lite mer ingående hur det gick till när hans katt Strindberg i januari gick vidare. Strindberg blev nämligen sjuk på samma sätt som Lurrvar, bara det att det gick fort, på två veckor, och visade sig bara som en urinvägsinfektion. Husse beskrev Strindbergs två sista dagar och jag citerar:
"Strindis var alldeles orkeslös och låg mest och stirrade framför sig. Han kurrade och försökte buffa så gott han orkade när man gosade med honom och jag tror att han tyckte om att man gjorde det, men han mådde inte alls bra. Han orkade knappt tugga torrfodret och Dentabitsen som han älskade, utan höll sig mest till blötmat eller rättare sagt såsen i den. Men personalen på Hund- och kattkliniken har berättat att det sista han gjorde innan han somnade in var att kurra..."

Med tanke på att husse nyligen upplevt samma sak med Strindberg frågade jag om han tyckte att vi avlivat Lurrvar i rättan tid, och han svarade:

"Ja, det tycker jag. Jag förstår att det kan kännas konstigt eftersom han mådde så pass bra men jag tycker att det känns skönt att ni besparade honom det där lidandet som hade kunnat komma väldigt plötsligt, för tids nog hade det blivit så."

Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson

Och det hjälpte mig lite att känna att jag gjorde rätt. Jag hade inte velat uppleva Lurrvar på det viset eller att han skulle ha fått uppleva sin sista tid så, det hade inte varit värdigt när jag visste om att han var så sjuk.
Däremot vet jag att hade jag inte haft resan till Frankrike inbokad sedan i februari hade jag väntat några dagar med avlivning, inte skyndat på. Kanske var hans trötthet dagen innan bara en effekt av solen som stekt hela dagen, kanske hade vi kunnat få några dagar till innan han måst gå... Oavsett vilket hade sorgen varit lika stor och oron sannolikt ännu större, så naturligtvis gjorde vi rätt även om det tar tid för mig att förstå att Lurrvar var så sjuk att han var tvungen att gå till Skaparkatten.
Jag var också självisk på ett sätt, jag ville få vara med under Lurrvars sista stund, jag hade inte velat att det skulle hända när lillhusse och kattvakt Bm tog hand om honom och jag var bortrest. För lika magiskt som att få vara med om en födsel tycker jag är att få uppleva någons sista andetag. Det gör exceptionellt ont, men jag ser det samtidigt som att få vara med om något oerhört stort. Lurrvar slutade sitt liv i just min famn och det var en gåva till oss båda!


Jag har haft hjälp av väldigt många kommentarer både i bloggen och på Fb, är man inne i en sorg har man inte speciellt stor klarsyn. Några skrev att ju fortare det går när katten har fått sprutan, desto sjukare har katten varit. Jag vet inte om det stämmer, men den lilla katten Lusse här uppe i högra kolumnen somnade ju in redan på den lugnande sprutan och behövde aldrig få den andra, och Lurrvar somnade ju också fort, kanske var det verkligen ett tecken på att det var dags.
När jag kom hem på lördagen efter att ha lämnat Lurrvars kropp kvar på kliniken beklagade jag till lillhusse att det hade gått så fort när Lurrvar fått sprutan, han somnade in nästan på en gång, jag var inte redo. Men lillhusse såg det från en annan vinkel och svarade med en fråga som tog som ett knytnävsslag i magen: "Hade du velat att Lurrvar låg med gift i kroppen och plågades i tio minuter??" 

NEJ, det hade jag VERKLIGEN inte velat!! svarade jag förfärat och då fanns ju bara verkligheten kvar, det gick fort och det var skönt för Lurrvar. Han var redo, det var jag som inte var det och det är för mig att ta itu med...
Så jag är väldigt tacksam och rörd över alla som har kommenterat, både här och på Fb, ni har hjälpt mig att se saker på ett annat sätt!

Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson

Men tillbaka till Frankrike... Inte var det efterlängtade Provence lika vackert som jag hade tänkt och inte var Paris lika magiskt som det har varit förut. Sorgen la sordin på resan och jag har gråtit på franska landsvägar, tågresor och marknader. Varje gång stiltje uppstod tillräckligt länge kom tankarna på Lurrvar. Sista dagen satt jag på Gare St Lazare och väntade på mitt sällskap. Jag tittade på bilder och en film jag har på Lurrvar i mobilen och tårarna kom. Jag var så inne i mina bilder att när det kom upp på skärmen att djurkliniken ringde så undrade jag om det verkligen hade ringt (ljudet var inte på) eller om jag magiskt tryckt på telefonknappen av misstag för jag hörde ingen när jag svarade och jag kunde inte förstå varför de skulle ringa. Jag fortsatte att titta på mina bilder och så slog det mig som en sten i huvudet - Lurrvar var redo att resa hem igen... De ringde igen och sa just det och jag grät och grät.

Dagen när Lurrvar kom hem igen bar jag honom med mig i urnan, det kändes 

naturligt att ta med honom ut till Frank på balkongen en sista gång...

Lurrvar står hemma på byrån nu i en liten träurna som levererades i en röd papperskasse med hjärtan på, så fint! Lillhusse såg mycket undrande ut över att Lurrvar nu bor här i en urna, men var ska han annars bo tills begravningen? Det stör mig inte, jag känner mig trygg med att han är hemma igen, bara i en annan form än förut.

Lurrvar kom i en liten påse...

Just nu känns det som att jag är i ett vacuum, jag hann inte gråta klart över Lurrvar innan jag åkte och nu kan jag inte, jag känner mig bara tom. Jag har ett behov av att prata om Lurrvar med någon, men lillhusse sommarjobbar och har inte tid och inte så många andra kände Lurrvar i verkligheten.
Jag umgicks med kattvakt Bm igår och då fick jag prata av mig lite. När hon visade mig bilder hon tagit tidigare på Lurrvar och som jag inte hade sett kändes det som en hälsning från Lurrvar och hjärtat blev alldeles varmt igen! Jag saknar honom enormt, men att aktivt tänka på honom gör ont. Samtidigt går tiden och i lördags strax för klockan 18 körde jag förbi kliniken i Kumla där Lurrvar gick över bron och jag kunde inte låta bli de där tankarna att "för två veckor sedan så här dags (Lurrvar gick ca 18.47 den 1 juni) var Lurrvar fortfarande hemma, det var sol ute och han levde. Han hade ungefär 55 minuter kvar att leva, tänk om..."  Såna tankar skär i hjärtat och ska helst inte tänkas.

En hälsning från Lurrvar genom tant Bm
Foto: Brittmari Andersson

Ännu en hälsning från Lurrvar
Foto: Brittmari Andersson

Hur är det då med Linnsen och Frank och lillhusse?
Tja, lillhusse har fått sin första flickvän och tycker nog att det är viktigare och större just nu. Linnsen och Frank däremot är annorlunda. Sedan jag kom hem från Frankrike följer de mig som en svans. De sitter i knä vid datorn, i soffan och på balkongen. På natten ligger Linnsen på min sidokudde och Frank på magen. Jag tror att de håller koll på mig. Igår kväll var Lurrvar här. När jag låg i sängen kom plötsligt hans doft förbi min näsa och kanske var det han som tittade in för att lugna, trösta eller bara hälsa på?

Linnsen sover på mattes extrakudde

Vackra Frank...
Foto: Brittmari Andersson

Jag tror att det här är ett avslutningsinlägg. Linnsens blogg ska vara en glad och trevlig blogg, men nu är det en ledsen blogg. Inget glatt finns att säga.

På topplistan här till höger ligger just nu bara inlägg om Lurrvar så intresset för honom och hans hälsa har varit stort och tagit över Linnsens blogg på sista tiden. Nu finns bara Linnsen och Frank kvar och tillfälligtvis känns det som att allt är sagt om dem. Det finns inget roligt att berätta och Linnsen har förlorat sin antagonist som hon har haft sedan bloggen började.
Rent jårnalistiskt, som Linnsen skulle jama, så måste en berättelse ha både gott och ont. I Prinsessan Linnsens blogg har Lurrvar (lillfjanten) varit hennes "onda" och nu finns han inte längre. Jag känner inte att mer finns att bygga på därför tror jag att bloggen tystnar...


STORT TACK till alla som har läst och kommenterat! 

/ matte Karin

Matte matte... Nu vill jag bli borstad!
Foto: Brittmari Andersson