torsdag 20 juni 2013

Tystnad


Det var den överhängande känslan på söndagen och måndagen när Lurrvar hade rest vidare - tystnaden - så kände både lillhusse och jag. Att en katt kan lämna ett så stort tomrum trodde jag inte, plötsligt stod det klart vilken skillnad Lurrvar hade gjort i familjen.
När Linnsen och Frank har dåsat i timmar har Lurrvar promenerat omkring - ut på balkongen en stund, fram och gosat lite, lekt med girmusen, gått till matskålen och ut på balkongen igen osv.
Kanske var det också oron för honom som hade tystnat, jag tror det.




Lurrvar och matte i väntrummet den 15 maj innan ultraljudsundersökningen som vi trodde skulle visa att Lurrvar hade en tumör. Istället hade han så skrumpna njurar att inget mer fanns att göra och Lurrvar reste till Skaparkatten två veckor efter att den fina bildserien togs.
Foto: Brittmari Andersson







Om det blev tyst efter Lurrvar hemma så blev det desto jamigare hos våra kompisar. Tänk att en så liten katt verkar ha setts av så många! Vi upptäckte tio olika blogginlägg om Lurrvar hos kompisar (tack snälla AliceMaurice och KajsaSmulan och AmandaKlosterkatternaNeaKolfartSippoGunilla och FrasseBasco och Wikki för att ni uppmärksammade Lurrvars resa med så fina inlägg! ), vi fick mail, telefonsamtal och massor av tröst i kommentarer och på facebook. Det kändes fint att så många tyckte om Lurrvar och något som var lite magiskt var en kommentar som Maurice och Kajsa skrev, ungefär så här: "nog för att Lillie gärna hade velat gosa med nosen i Lurrvars päls, men det känns som att hon faktiskt har gjort det och känner honom!" Jag hoppas att fler har känt att de faktiskt har mött Lurrvar även om de inte har träffats i verkligheten, för han var en så fin katt.







Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson








En dag - söndagen - ägnades åt sorg, sedan var det tyvärr bara att börja packa och köra igång med allt igen. Två dagar efter att Lurrvar hade rest vidare åkte jag till Frankrike.
Fortfarande kan jag känna att jag nog tog beslutet att avliva för tidigt, men i Frankrike hade jag kontakt med Linnsens och Franks tidigare husse. Han berättade lite mer ingående hur det gick till när hans katt Strindberg i januari gick vidare. Strindberg blev nämligen sjuk på samma sätt som Lurrvar, bara det att det gick fort, på två veckor, och visade sig bara som en urinvägsinfektion. Husse beskrev Strindbergs två sista dagar och jag citerar:
"Strindis var alldeles orkeslös och låg mest och stirrade framför sig. Han kurrade och försökte buffa så gott han orkade när man gosade med honom och jag tror att han tyckte om att man gjorde det, men han mådde inte alls bra. Han orkade knappt tugga torrfodret och Dentabitsen som han älskade, utan höll sig mest till blötmat eller rättare sagt såsen i den. Men personalen på Hund- och kattkliniken har berättat att det sista han gjorde innan han somnade in var att kurra..."

Med tanke på att husse nyligen upplevt samma sak med Strindberg frågade jag om han tyckte att vi avlivat Lurrvar i rättan tid, och han svarade:
"Ja, det tycker jag. Jag förstår att det kan kännas konstigt eftersom han mådde så pass bra men jag tycker att det känns skönt att ni besparade honom det där lidandet som hade kunnat komma väldigt plötsligt, för tids nog hade det blivit så."






Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson







Och det hjälpte mig lite att känna att jag gjorde rätt. Jag hade inte velat uppleva Lurrvar på det viset eller att han skulle ha fått uppleva sin sista tid så, det hade inte varit värdigt när jag visste om att han var så sjuk.
Däremot vet jag att hade jag inte haft resan till Frankrike inbokad sedan i februari hade jag väntat några dagar med avlivning, inte skyndat på. Kanske var hans trötthet dagen innan bara en effekt av solen som stekt hela dagen, kanske hade vi kunnat få några dagar till innan han måst gå... Oavsett vilket hade sorgen varit lika stor och oron sannolikt ännu större, så naturligtvis gjorde vi rätt även om det tar tid för mig att förstå att Lurrvar var så sjuk att han var tvungen att gå till Skaparkatten.
Jag var också självisk på ett sätt, jag ville få vara med under Lurrvars sista stund, jag hade inte velat att det skulle hända när lillhusse och kattvakt Bm tog hand om honom och jag var bortrest. För lika magiskt som att få vara med om en födsel tycker jag är att få uppleva någons sista andetag. Det gör exceptionellt ont, men jag ser det samtidigt som att få vara med om något oerhört stort. Lurrvar slutade sitt liv i just min famn och det var en gåva till oss båda!


Jag har haft hjälp av väldigt många kommentarer både i bloggen och på Fb, är man inne i en sorg har man inte speciellt stor klarsyn. Några skrev att ju fortare det går när katten har fått sprutan, desto sjukare har katten varit. Jag vet inte om det stämmer, men den lilla katten Lusse här uppe i högra kolumnen somnade ju in redan på den lugnande sprutan och behövde aldrig få den andra, och Lurrvar somnade ju också fort, kanske var det verkligen ett tecken på att det var dags.
När jag kom hem på lördagen efter att ha lämnat Lurrvars kropp kvar på kliniken beklagade jag till lillhusse att det hade gått så fort när Lurrvar fått sprutan, han somnade in nästan på en gång, jag var inte redo. Men lillhusse såg det från en annan vinkel och svarade med en fråga som tog som ett knytnävsslag i magen: "Hade du velat att Lurrvar låg med gift i kroppen och plågades i tio minuter??" 
NEJ, det hade jag VERKLIGEN inte velat!! svarade jag förfärat och då fanns ju bara verkligheten kvar, det gick fort och det var skönt för Lurrvar. Han var redo, det var jag som inte var det och det är för mig att ta itu med...
Så jag är väldigt tacksam och rörd över alla som har kommenterat, både här och på Fb, ni har hjälpt mig att se saker på ett annat sätt!







Lurrvar och matte
Foto: Brittmari Andersson







Men tillbaka till Frankrike... Inte var det efterlängtade Provence lika vackert som jag hade tänkt och inte var Paris lika magiskt som det har varit förut. Sorgen la sordin på resan och jag har gråtit på franska landsvägar, tågresor och marknader. Varje gång stiltje uppstod tillräckligt länge kom tankarna på Lurrvar. Sista dagen satt jag på Gare St Lazare och väntade på mitt sällskap. Jag tittade på bilder och en film jag har på Lurrvar i mobilen och tårarna kom. Jag var så inne i mina bilder att när det kom upp på skärmen att djurkliniken ringde så undrade jag om det verkligen hade ringt (ljudet var inte på) eller om jag magiskt tryckt på telefonknappen av misstag för jag hörde ingen när jag svarade och jag kunde inte förstå varför de skulle ringa. Jag fortsatte att titta på mina bilder och så slog det mig som en sten i huvudet - Lurrvar var redo att resa hem igen... De ringde igen och sa just det och jag grät och grät.








Dagen när Lurrvar kom hem igen bar jag honom med mig i urnan, det kändes 
naturligt att ta med honom ut till Frank på balkongen en sista gång...








Lurrvar står hemma på byrån nu i en liten träurna som levererades i en röd papperskasse med hjärtan på, så fint! Lillhusse såg mycket undrande ut över att Lurrvar nu bor här i en urna, men var ska han annars bo tills begravningen? Det stör mig inte, jag känner mig trygg med att han är hemma igen, bara i en annan form än förut.





Lurrvar kom i en liten påse...








Just nu känns det som att jag är i ett vacuum, jag hann inte gråta klart över Lurrvar innan jag åkte och nu kan jag inte, jag känner mig bara tom. Jag har ett behov av att prata om Lurrvar med någon, men lillhusse sommarjobbar och har inte tid och inte så många andra kände Lurrvar i verkligheten.
Jag umgicks med kattvakt Bm igår och då fick jag prata av mig lite. När hon visade mig bilder hon tagit tidigare på Lurrvar och som jag inte hade sett kändes det som en hälsning från Lurrvar och hjärtat blev alldeles varmt igen! Jag saknar honom enormt, men att aktivt tänka på honom gör ont. Samtidigt går tiden och i lördags strax för klockan 18 körde jag förbi kliniken i Kumla där Lurrvar gick över bron och jag kunde inte låta bli de där tankarna att "för två veckor sedan så här dags (Lurrvar gick ca 18.47 den 1 juni) var Lurrvar fortfarande hemma, det var sol ute och han levde. Han hade ungefär 55 minuter kvar att leva, tänk om..."  Såna tankar skär i hjärtat och ska helst inte tänkas.










En hälsning från Lurrvar genom tant Bm
Foto: Brittmari Andersson






Ännu en hälsning från Lurrvar
Foto: Brittmari Andersson








Hur är det då med Linnsen och Frank och lillhusse?
Tja, lillhusse har fått sin första flickvän och tycker nog att det är viktigare och större just nu. Linnsen och Frank däremot är annorlunda. Sedan jag kom hem från Frankrike följer de mig som en svans. De sitter i knä vid datorn, i soffan och på balkongen. På natten ligger Linnsen på min sidokudde och Frank på magen. Jag tror att de håller koll på mig. Igår kväll var Lurrvar här. När jag låg i sängen kom plötsligt hans doft förbi min näsa och kanske var det han som tittade in för att lugna, trösta eller bara hälsa på?




Linnsen sover på mattes extrakudde







Vackra Frank...
Foto: Brittmari Andersson








Jag tror att det här är ett avslutningsinlägg. Linnsens blogg ska vara en glad och trevlig blogg, men nu är det en ledsen blogg. Inget glatt finns att säga.

På topplistan här till höger ligger just nu bara inlägg om Lurrvar så intresset för honom och hans hälsa har varit stort och tagit över Linnsens blogg på sista tiden. Nu finns bara Linnsen och Frank kvar och tillfälligtvis känns det som att allt är sagt om dem. Det finns inget roligt att berätta och Linnsen har förlorat sin antagonist som hon har haft sedan bloggen började.
Rent jårnalistiskt, som Linnsen skulle jama, så måste en berättelse ha både gott och ont. I Prinsessan Linnsens blogg har Lurrvar (lillfjanten) varit hennes "onda" och nu finns han inte längre. Jag känner inte att mer finns att bygga på därför tror jag att bloggen tystnar...


STORT TACK till alla som har läst och kommenterat! 
/ matte Karin





Matte matte... Nu vill jag bli borstad!
Foto: Brittmari Andersson







24 kommentarer:

  1. Vilket fint inlägg! Nog kom några tårar rullande nerför kinderna medan jag läste.
    Tack för pratstunden igår, den var jättetrevlig trots att batteriet tog slut i "någons" mobil *fniss*

    Ta INTE bort Linnsens blogg, låt den vila.
    Vem vet om inte Frank och Prinsessan ger nytt stoff senare.
    Jag tror att hon har mer att säga, bara ni ger er tid att sörja Lurrvar i lugn och ro.

    Kramar om hårt
    /Julia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dumma mobil... och den tutade inte ens innan den dog. :(

      Kanske att Linnsen vill jama mer, just nu verkar hon hålla inne med det i så fall. Bloggen får vara vilande så länge, om inte annat för att jag enklare ska hitta små filmer med Lurrvar att titta på!

      Kram

      Radera
  2. Anonym10:24

    Jag tycker det var modigt och osjälviskt av dig att vara med på Lurvars sista stund. Vem annan än dig skulle ha fått honom att känna sig någorlunda trygg i situationen.

    Tiden mildrar ju sorgen men just nu är du mitti alltihop.

    Jag komer iallafall sakna Linsen om du lägger ner bloggen helt, men det bestämmer du naturligtvis själv.

    Tröstkramar från Carina & Gnestakissarna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, min Lurrvar, jag är så glad att han somnade i min famn...

      Vi får se hur det känns längre fram.

      Kram

      Radera
  3. Nu blev vi blöta i ögat igen.Sorgen måste ju också få ta tid, allt är ju inte glatt jämt och att få dela både glädje och sorg är viktigt.Förstår om bloggen får vila ett tag men vi hoppas att ni kommer tillbaka när den största sorgen har lagt sig. Tröstbuffar till er alla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för trösten... ♥

      Kramar

      Radera
  4. Stora matte hälsar:
    När jag miste Kantarellkatten Ville, som tagit så stor plats på Landet, då trodde jag aldrig att tomrummet skulle fyllas. Tanja hade alltid fört en lite skymd tillvaro och inte tassat fram. Vem skulle nu kräva uppmärksamhet med galna upptåg?
    Men Tanja utvecklades som en blomma. Inte så att hon varit undanskuffad eller bortglömd tidigare, men nu hade hon hela scenen och hon visade att hon ville bli sedd... Troligen med katters klokskap förstår hon hur väl vi behöver det från henne: Plötsligt hade hon utrymme för mer lekar och spratt än förr, och massor av nya jam hörde vi.
    Jo, det är fortfarande ett Villeformat hål i vår tillvaro, men det ska finnas där, för det är fyllt av glada minnen. Precis som det efter Mjurre, MewTwo, Semlan och ja t o m er lilla Lurrvar!
    Men det betyder inte att Tanjas, Linnsens eller Franks äventyr, vardag, öde eller vad man nu ska kalla det, behöver bli mindre värda att berätta om, de blir tvärtom sin egen berättelse - den fortsättning som känns naturlig...
    Så låt gärna Linnsen jama om sin saknad, sina tankar - eller det som en katt kan begrunda om lillhusses romans och livet på balkongen. Men när tiden känns rätt. För er alla. Ha inte bråttom.
    Och kom ihåg att sorg måste få ta den tid den tar. Alltid.

    Tröstkram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tanjas historia är så fin och hon är så söt! :)

      Fortfarande finns inga ord, men kanske kommer de åter?

      Kram

      Radera
  5. Vad vackert skrivet! Jag hoppas verkigen att det jobbigaste känslorna lägger sig snart. Och vilken tur du har som två underbara missar som tar hand om dig nu när du behöver värmen. <3
    Nä inte får linnsen sluta skriva!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är så tacksam över att Linnsen och Frank finns, de är världens bästa tröstare! ♥

      Kram

      Radera
  6. Åh vilken underbar bild den andra bilden var på er, man ser verkligen hur trygg söt-Lurrvar är i mattes famn! Jamar som de andra, vad fint skrivet. Vi blev alldeles blöta i ögat vi också.
    Wikki skrev många kloka jam - låt allt ta sin tid men låt bloggen vara så länge. Vi tror att också att Linnsen kommer vilja jama igen på bloggen när sorgen inte är lika skarp och påfallande.
    Hoppas ni får en skön sommar och att vi får höra er jama snart igen!
    *nosbuffar från oss och kramar från matte*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker bilderna som Bm tog den där dagen är så fantastiskt fina, vi har kommit fram till att det måste ha varit tapeten som gjorde det! ;)

      Vi ser helt enkelt tiden an och så får vi se vad som händer.

      Kram

      Radera
  7. Så fint skrivet! Och vilka underbara bilder på söt-Lurrvar, vackra Frank och sötnosen Linnsen.
    Inte vill vi heller att Linnsens blogg skall tystna men visst förstår vi att det känns tomt och ihåligt just nu. Det blir liksom ett tomrum i tiden när nära och kära försvinner.
    Låt sorgen ta sin tid. Vi väntar gärna och läser/lyssnar när Linnsen och Frank och matten orkar tassa i bloggen igen.
    Skickar massor med varma kolfarta mjuktassar och gräddnosiga tröstbuffar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, kolfarta mjuktassar och gräddnosiga tröstbuffar är precis vad vi behöver! ♥

      Kram

      Radera
  8. Vi kan inte annat än injama med föregående jamningar - vila och sörj i lugn och ro, och sedan kanske Linnsen får lust att blogga igen så småningom? Vi väntar gärna och behåller givetvis länken bland våra absoluta favoriter... klosterkatterna sänder massor av spinnhealing och tröstkurr, och mattarna varma kramar!

    Nosbuff från Imma, abbemissa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linnsen, Frank och vi tar tassamt emot kurr och spinn och ser tiden an.

      Kram

      Radera
  9. Glad Miss-Sommar önskar Wikki & Nova!

    SvaraRadera
  10. Så fint och känslosamt skrivet. Att Lurrvar var en högt älskad, och nu en mycket saknad katt råder ingen tvekan om. Tyvärr finns vi ju alla här på jorden bara till låns. Vi lånas ut en tid, sen vandrar vi vidare för att bereda plats för någon annan. Så är livets gång, oavsett vad vi tycker om det. Jag hoppas du så småningom låter din blogg leva vidare. Jag har läst den ofta, även om jag inte kommenterat den så flitigt. Som så många andra redan sagt säger även jag - låt sorgen få sin tid. Det vore konstigt om allt vore som vanligt redan. Du behöver tid att landa i din nya verklighet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi väntar och ser så kanske det blir bättre. :)

      Kram

      Radera
  11. Anna Sö11:57

    Så otroligt sorgligt. Skickar en massa fina tankar till er alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! :)

      Nosbuffar

      Radera
  12. Mjausan, det kom visst med två ggr härovanför jamar vi, men det var inte meningen.
    Mjau, mja visst är det tråkigt när ens familjemedlem lämnar oss :(
    Man saknar dom verkligen.
    Många tassekramar till er och eran matte i massor
    Chicko ska ju bli kremerad, så vi får hem honom om ca 2-3veckor i ngn fin urna
    Tass tass
    Matte Gunilla och katterna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är förfärligt att mista en familjemedlem...

      Vi såg att Chicko också fått resa iväg. ♥

      Kram

      Radera