Frank har lämnat oss!

Matte här:

Det är för mig alldeles omöjligt att förstå, men Frank har lämnat oss! Han reste vidare till andra sidan igår, söndag den 10 januari 2016, ungefär klockan 17.

Frank Kattsvans - världens vackraste katt <3

 


Bakgrunden är att vi såg i fredags kväll att Frank var väldigt hängig och när han gick för att dricka vatten kräktes han upp det på en gång. Vi ringde till veterinären på fredagsnatten och de tyckte att vi skulle komma in med honom under lördagen. Frank har blivit smalare och smalare, men vi har trott att det har med artrosen i bakbenen att göra och att han har blivit äldre. 2015 fyllde ju både Linnsen och Frank elva år.

Linnsen och Frank - alltid tillsammans 

När vi kom till veterinären på lördag eftermiddag vägde vi honom och han vägde bara 3,3 kg. På seniorbesöket i maj vägde Frank 4,6 kilo och då mådde han bra förutom att han hade ont i bakbenen. På mindre än ett år har han alltså gått ner mer än ett kilo och det är väldigt mycket för en katt. Man tog i alla fall allehanda prover och såg att Franks njurvärden var skyhöga. Han hade också en infektion och var svårt uttorkad. Vi lät lägga in honom i hopp om att han skulle bli bättre. Veterinären skulle ge honom ett intensivdropp som spolade igenom njurarna ordentligt, han fick smärtstillande och medel mot illamående.


Vi flyttade den 2/1 och det har därför varit mycket rörigt hos oss de senaste två veckorna med nedpackning av saker, flytt, kartonger överallt och sen uppackning i nya reviret. Till stor del tycker jag att katterna har tagit det med ro, inte Mini då förstås, men han är ju skygg och när hela tillvaron rivs upp är det ju svårt. För att göra det enklare både för oss och för katterna fick de tillbringa vår sista natt i gamla lägenheten instängda med sina saker i lillhusses rum. Morgonen därpå började det ju bäras ut möbler och vi ville inte att nån av katterna av misstag råkade smita ut. När bärandet var klart tog vi med katterna och installerade dem i lillhusses nya rum. Dagen därpå skulle ytterdörren återigen stå öppen och det skulle målas här i nya lägenheten och vi bedömde att det skulle bli lugnare för katterna att ha en fast punkt. Ända tills i onsdags bodde de i lillhusses rum, men nu tillsammans med lillhusse. De verkade tycka att det var okej och lillhusse fick för en gångs skull chansen att ha dem sovandes i sin säng. När han låg på mage och somnade i sin säng en kväll låg både Linnsen och Frank på hans rygg. När han vaknade en timme senare låg de fortfarande kvar! När jag inte packade upp saker var jag inne hos katterna och gosade med dem och de blev jätteglada när jag kom in till dem. Vi fjäskade också för dem och gav dem kyckling varje morgon, det tyckte de var en höjdare alla tre.

Linnsens prinsesstorn bor nu i lillhusses rum och en kväll låg Frank i tornet. Linnsen som alltid vill vara nära honom satte sig bredvid på fönsterbrädan. Hon ville vara närmare och tassade därför in på samma våning som Frank låg, men två katter fick inte plats och Linnsen fick nöja sig med att sitta bredvid på fönsterbrädan. Där såg lillhusse och jag hur hon satt och nickade till, satt och sov, bara för att få vara nära Frank. Jag frågade lillhusse igår om han tänkte på hur det gick sen och han tror att hon till slut lade sig i fåtöljen.

Linnsen sitter på fönsterbänken och sover för att få vara nära sin Frank.

De sista dagarna hade inte Frank mycket aptit. Veterinären förklarade för oss att med så höga njurvärden blir man illamående, får ofta blåsor i munnen och kan få huvudvärk. Igår kväll när Emil och jag pratade om alltihop så konstaterade vi att de sista veckorna fick vi ofta hämta Frank när det var dags för kvällsmat. Tidigare var ju det dagens höjdpunkt och han kom springande så fort man satte ner skålen på golvet, men så har inte varit fallet på slutet. Nu förstår vi ju varför, men då tänkte vi inte på det.

Frank som frisk!

I 7,5 år har Linnsen och Frank bott hos oss och för mig är de nästan en enhet. Att bara den ena av dem finns kvar nu är omöjligt att ta in, det ger mig andnöd. På något sätt trodde jag att Linnsen och Frank alltid skulle finnas. De är mina bästa vänner och de har hjälpt mig igenom otroligt mycket. Efter att vi flyttade hit förra lördagen har jag känt mig mycket ensam, jag tänkte att det var för att Emil gick omkring med hörlurar på sig när han packade upp. Men Emil konstaterade så enkelt; "– mamma, det är ju för att du inte har katterna när de är instängda i mitt rum!" Ja, så klart, jag pratar ju alltid med dem, så i onsdags fick de flytta ut i resten av lägenheten. Linnsen och Frank hade varit ute några gånger varje dag och undersökt nya reviret, men Mini hade inte varit ute och tittat.


I förra lägenheten hade vi en bred fönsterbräda av marmor i vardagsrummet. Den satt tätt ovanför elementet och blev stekande varm på vintern vilket alla katterna älskade. I nya reviret finns bara en ynklig smal bräda, inget för en katt, och inte är den speciellt varm heller. Av någon anledning kom en holk från en trasig klöspelare att bli stående på fönsterbrädan i vardagsrummet. Den hittade Frank snabbt och gjorde till sin. Där låg han och myste. I onsdags hade vi äntligen fått tv:n inkopplad och jag la mig i soffan. Genast kom Frank och la sig på mitt nyckelben så att jag kunde klia och luta huvudet emot honom. Så där låg vi ett par timmar och det var vansinnigt mysigt. Så låg vi också en stund på torsdagskvällen och jag var så tacksam över att Frank ville ligga hos mig så länge och inte bara vara i sin nya holk. Det kommer jag alltid att bära med mig nu.

Frank i onsdags i nya holken som visade sig ha perfekt temperatur för en liten katt.

På lördagförmiddagen låg Frank och gosade med Linnsen i min säng. Jag tog en bild på dem och inte visste jag att det skulle bli den sista... Senare gick Frank och drack vatten i fontänen, därifrån gick han direkt till kattlådan, satt några sekunder, och kräktes sedan upp vattnet. Likadant hade han gjort dagen innan. Vi har inte haft fontänen framme på några år. Vi köpte den för att Lurrvar, som också hade njurfel, skulle vilja dricka mer. Härom dagen tog vi fram den och Frank drack och drack, och vi förstod hur han njöt av att få ha fontänen igen. Men efteråt gick han som sagt och kräktes upp vattnet.

Sista gosstunden... 

Vi lämnade Frank hos veterinären på lördageftermiddagen. Hon gav oss inga större framtidsutsikter. Om inte infektionen gick att häva och Frank började äta igen fanns inte så mycket mer att göra. På lördagkvällen ringde djursjukhuset och berättade att situationen var ungefär som tidigare, men att veterinären inte väntade sig några under av antibiotikan förrän tidigast på söndagen.

Frank vid veterinärbesöket på lördagen. Han ville ligga vid elementet, så vi bäddade åt honom där medan vi väntade på provsvar.

På söndagförmiddagen ringde veterinären och sa att Frank var hängig, men att vi skulle få ta med honom hem. De hade tagit urinprov som bekräftade att de inte kunde göra mer, men vi skulle försöka få honom att äta igen och samtidigt ge honom fortsatt antibiotika för infektionen. Redan då började jag fundera; Frank tycker inte om att åka bil, om vi tog hem honom skulle det innebära att han skulle behöva åka på återbesök några dagar senare, åtta mil varje gång. Men vi åkte för att hämta Frank igår eftermiddag.

När veterinären kom in med honom i rummet kände både Emil och jag att han inte mådde alls bra. Frank blev jätteglad att se oss och både kurrade och försökte kvittra som han gör när han är extra nöjd. Som veterinären hade sagt var han vid gott mod, under natten hade han nyfiket tittat när de kom fram till buren. Vi satte oss med Frank i ett rum för att prata med honom, varken Emil eller jag visste hur vi skulle göra. Skulle vi ta med honom hem skulle vi få stoppa i honom antibiotikatabletter i en mun som sannolikt gjorde ont, han skulle också ha en tablett mot ångest som ökade aptiten och han skulle ha fosfat hällt över maten. Och ändå fanns det absolut inget som sa att Frank skulle bli bättre. Med tanke på njurfelet skulle han heller inte kunna få mer smärtstillande mot artrosen och för Emil var det mycket avgörande. Frank skulle kanske kunna leva någon eller några månader till med usla njurar, han skulle få springa och kissa hela tiden eftersom njurarna inte längre kunde koncentrera urinen och allt rann rakt igenom, och han skulle samtidigt få ha ont i bakkroppen. Mini tycker ju mycket om att brottas med Frank och Frank har gärna brottats tillbaka, men på lördagen när Mini kom fram fräste Frank ifrån, han orkade och ville inte. Om Frank skulle vara hemma och ha ont och Mini skulle hoppa på honom och vilja brottas skulle det ju bli jättejobbigt, både för Frank och för Mini som hela tiden skulle bli fräst åt.

Frank blev hängigare och hängigare medan vi försökte ta vårt beslut på söndageftermiddagen.

Vi pratade och gosade med Frank, men han hängde mer och mer med överkroppen ju längre vi var där. Vi hällde upp lite av maten som Frank skulle få med sig hem och han nosade intresserat, men avstod från att smaka. Efter ett tag ville Frank gå ner från bordet, vi förstod att han var kissnödig. Han krafsade i ett hörn på golvet och satte sig och kissade en enorm mängd. Vi torkade bort och lyfte upp honom på bordet igen samtidigt som vi förklarade att det var helt okej att kissa på golvet när man behövde. Det var väldigt lugn och fin stämning. Frank orkade inte buffa oss som han brukar, men han satt långa stunder lutad panna mot panna och bytte kraft med oss. Under tiden vi satt där med Frank tittade sköterskan in då och då för att se hur Frank mådde och hur vi ville göra. Just när vi hade bestämt oss för att skriva på pappret om avlivning tog Frank en matbit! Både Emil och jag blev alldeles ställda och tittade på Frank med nytt hopp; kanske att han ville äta i alla fall?
Men Frank tog bara den där enda biten, det var som att han försökte säga oss att han gärna ville men inte kunde. Vi konstaterade att om Frank skulle komma hem och må så här så skulle det inte vara vår Frank. Frank som frisk är ju en en konstant pratande katt som vill buffas och gosa. Vi kunde inte missta oss på att Frank var svårt sjuk och sköterskan sa flera gånger när jag frågade, att i Sverige kan man inte operera eller transplantera katter med akut njursvikt. Det skulle heller inte vara något som vi ville låta Frank gå igenom, han skulle få bo på djursjukhus och han skulle plågas av att bli stucken och få tabletter intvingade i munnen.

Frank och matte panna mot panna för att byta kraft.

Efter att ha suttit med Frank i nästan två timmar skrev både Emil och jag på pappret om avlivning. Det här var inte det liv vi ville att Frank skulle ha. Med tanke på att Frank ändå var på så gott humör var det oerhört svårt för mig, jag kände att Frank visst ville leva, men att hans kropp inte orkade mer. Vi turades om att krama och gosa med Frank och berätta hur mycket han har betytt för oss. För mig har han varit min allra bästa vän och för Emil en fin katt som har stått honom nära. Vi tackade Frank för att han varit så stöttande för småkatterna, Lusse, Lurrvar och Mini har alla haft Frank som stort och tryggt stöd när de har flyttat in. Han har tagit tass om dem och blivit deras "farbror Frank". Vi lovade honom att vi skulle ta hand om Mini och hans "frugan" och sa också att vi skulle komma efter så småningom, då skulle vi ses igen.

Sköterskan skulle ge honom två sprutor, en som han blev lugn av, och en som hans hjärta stannade av. Redan när hon gav honom den första sprutan somnade Frank på en gång. Jag var inte beredd, men plötsligt hade Franks huvud lutat sig ner mot bordet. Jag tog upp honom och han låg i min famn när han fick den andra sprutan. Han fina nos var alldeles torr och de rosa trampdynorna var små vita streck i av att de var så torra. Att han somnade så fort sa sköterskan var ett tecken på hur trött han var. Ändå kändes det fruktansvärt! Emil tyckte att vi tog det rätta beslutet, men jag är fylld av tankar och tvivel; borde vi ha testat att ta hem honom och gett honom färdigt antibiotikakuren? Kanske hade han velat äta då? Jag känner det som att vi tog den lätta vägen ut för att slippa ge honom tabletter. Emil tror dock att Frank är glad att han slapp det två gånger om dagen.


Nu är Frank borta för alltid och jag kan inte förstå det, inte ta in det. Det går inte att beskriva hur mycket jag älskade honom. Livet förändrades totalt mellan fredag och söndag kväll och vi fick ta det svåraste beslut jag har varit med om. Jag kan inte andas, vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är orolig för Linnsen hur hon ska klara sig utan sin Frank, men än så länge verkar det gå bra. Vi har gosat mycket och hon har blivit borstad på sin borsthandduk. Hon har ju också fel på njurarna och förr eller senare kommer hon att sluta på samma sätt. Men nu verkar hon må bra, hon passade på att tigga skinka åt sig och Mini imorse. Jag hoppas att Mini inte ska gå bakåt i sin utveckling av att Frank inte finns mer, vi får jobba hårdare på att försöka få honom trygg och säker.


Jag är tacksam att Frank fick flytta med till nya lägenheten, det hade inte känts bra att flytta ifrån platsen där alla minnen av Frank fanns. Nu har han varit här och godkänt det nya reviret åt Linnsen och Mini.

Frank som familjens stöttepelare på varma fönsterbrädan några dagar innan flytten.

Innan vi åkte för att hämta Frank igår la Emil in termometern i Franks holk på fönsterbrädan, bara för att se hur varmt det var där. När man höll in handen kändes ingen speciell värme. När vi kom hem igår kväll utan Frank tittade Emil på termometern i holken, den visade på 32 grader, så återigen hade Frank lyckats hittat den bästa sovplatsen i lägenheten!

Frank Kattsvans - världens största gosenalle!
En oerhört älskad katt och bästa vän  

Här är några blogginlägg som handlar mer om Frank:

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/11/frank-jamar.html

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/11/franks-hemflyttelseintervju.html

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/10/far-jag-presentera-min-frank.html

http://prinsessanlinnsen.blogspot.se/2011/10/hejsan-det-ar-jag-som-ar-linnsen.html