Stålhjärta

Matte hade jamardåligt samvete idag, det var dags att åka ifrån oss igen. Faktiskt är det heller inte mer än rätt att hon mår dåligt, jag ska förklara.

I höstas när matte började skolan brukade hon sätta sig på vardagsrumsmattan och ge oss godis innan hon gick för att liksom stilla samvetet lite för att vi får vara ensamma så länge, vi hade ju aldrig varit det förut. Sedan dess förknippar vi matte på vardagsrumsmattan med att vi ska få mums att äta.

Imorse satte sig matte på mattan och vi kom springande som jagade musar för att få godis så fort som möjligt. Det var bara det att matte ville GOSA med oss, hon tycker inte att vi behöver äta godis varje dag. Har ni hört jamas nåt så dumt förut, visst måste man äta godis V A R J E dag?!  :O

Med andra jam så satt vi där och stirrade på henne utan minsta lust att bli gosade. Frank tog till sin allra sorgsnaste blick och matte kände hur hjärtat vreds om ett varv, men ÄNDÅ gav hon inte med sig! Ett hjärta av stål har hon... *snyftar lite teatraliskt*

Egentligen är det inte SÅ synd om oss, vi blev bjudna på stickisar mitt i natten när matte inte kunde sova, men det hör inte till saken utan det är principipen det gäller. Håller ni inte med?


Hemifrån gick hon i alla fall och rutten kände hon sig, men jag kan slå vad om *fnyser* att det var glömt när hon fick stå med Ögongodis på busshållplatsen och prata i tio minuter för att bussen var försenad och fast de inte träffats sedan i slutet av november kom han självmant ihåg att matte skulle ut på praktik då och frågade hur det gått. Då smalt hon säkert... *fnyser igen*

Så lätt glömmer alltså matte sina sorgsna och svultna katter! *fnyser en tredje gång, knycker på svansen och går och lägger mig*