Tassistenten har sagt upp sig!

Måste jama att det verkligen är kattastrof här hemma nu!  :O

Inget är som det ska och allt är så klart mattes fel. Hon har till slut bestämt sig för att hon inte ska vara hemma hos oss så som hon har varit ända sedan vi flyttade hit. Jag har protesterat genom att bajsa på golvet och jag lämnar spyor på de mest oanade ställen, som i garderoben och i mattes fotända på sängen. I morse halkade hon i en spya, men ÄNDÅ ser hon lika glad ut!? *stora ögon*

Jag har dessutom använt mig av känslomässig utpressning, det bästaste knepet som ALLTID fungerar, som ni, kära kattkollegor, vet. Igår morse gick jag envetet bakom benen på henne, hon var uppe redan kvart över fem och insåg att världen betedde sig underligt och kom efter fem minuter på att hon i tröttheten glömt att ta på sig glasögonen, ja ni förstår ju min tanke med det hela, matte, som påstår att jag gick framför fötterna på henne, puttade till mig!
Jag sprang katturligtvis med lite så att det skulle se ut som att jag flygit över hela köksgolvet, för jag vet ju att då blir hon så blödig och måste gosa förlåt i femtioarton timmar! Hon jamade förlåt en kattilljard gånger och kramade mig och pussade på mig och när hon skyndade i väg för att inte missa bussen hade hon tårar i ögonen och totalt glömt bort att jama hejdå till Frank och lillfjanten... 
Men inte ens det höll henne hemma alltså, vilket fick mig att inse att slaget är förlorat.

Om jag visste att hon kom hem gosade och borstade mig resten av kvällen skulle det kunna godkännas, men se, det gör hon INTE. Antingen sätter hon sig i soffan och läser i en tråkig bok eller så sätter hon sig vid datorn och skriver och det är inte för att jag har telekattiserat till henne att det är bloggdags. Nej, hon har varit så trött att hon inte ens har h ö r t när jag har försökt att telekattisera något till bloggen och det har gjort mig verkligt ledsen och jag känner det som att hon inte är MIN matte längre.

Nu har hon jamat att hon vill säga upp sig som min tassistent. Hon påstår att hon inte hinner hjälpa mig och det tycker jag är oerhört fräckt med tanke på att jag, Linnsen, är ljuset i hennes liv!




 

Mattes ljus och styrka
(och dåliga samvete)






Ja, nu vill hon jama något här också, här kommer svikaren:


Hej allihop, matte här!
Jag har börjat plugga journalistik i letandet efter min "Inre Katt" och det är rasande roligt. Kursen är ett år lång och om jag var rädd att det bara skulle vara flum så kan jag efter femte dagen konstatera att det är precis tvärtom. Hittills har vi haft två kapitel att läsa, skriftlig sammanfattning på det och så en betraktelse eller intervju att skriva, och detta varje dag! Det går i en faslig takt och jag har knappt hunnit andas, men belöningen är att jag nu känner mig levande för första gången på flera år. Som hastigast träffade jag Kattvakt Bm igår och hon sa att jag såg annorlunda ut, pigg på ögonen på ett nytt sätt! :)

Tyvärr drabbar det främst katterna som är vana att jag finns här jämt. De är redan andra veckan ett stort och svart dåligt samvete, och jag känner att jag måste ransonera tiden när jag inte gör läxor. Det viktigaste är att Linnsen, Frank och Lurrvar mår bra (ja, och lillhusse, men han är glad att slippa mig jämt och föreslog direkt att jag kunde flytta in ett år på skolans internat med förklaringen att "han klarar sig själv, han är ju femton år"! *skrattar* Skulle inte tro det va!). Bloggen kommer därför att skötas när det hinns med, kanske främst på helgerna, och de jamar...förlåt, jättelånga inläggens tid är nog förbi. Jag hoppas att ni tycker att det är ok och att ni fortsätter besöka oss här ändå.

Just nu är framför allt Linnsen sur som en citron, hon stirrar mig stint i ögonen när jag kommer hem så att jag känner hur hjärtat skrumpnar ihop, Frank, som är nöjd bara han får äta, sova och ett gäng nosbuffar om dagen, bryr sig inte speciellt och allra sötaste Lurrvar bara tittar med sina stora ögon och kastar sig över mig om jag sätter mig på golvet för att gosa. Det kommer att bli en hård kamp för samvetet att fixa det här.

Det känns lite så här: 

Hej så länge!



NU är det jag, Linnsen, igen *morrar* ser ni, matte struntar i mig och hon erkänner det också!
Jag är jamarsur på henne för det här och jag får hädan efter försöka tassa ner mina blogginlägg bäst jag kan, och det kommer att ta tid att sitta med tassarna på tangentbordet, ni vet ju att det går mycket fortare med en tassistent.

Jag är lite rädd att jag inte får vara med i bloggfamiljen längre, men jag vill att ni ska komma ihåg att ALLT ÄR MATTES FEL!!!!!!!!!!!!!    :O


 Slutligen måste jag jama om Klosterkatternas Gammelmatte Gitte. Hon bor hos tvåbeningsstickisen just nu för att hennes hjärta har gått sönder. Jag undrar om det kan vara så att all kärlek och omtanke hon har om alla kan ha trängt ut allt det där som matte jamar m å s t e finnas i hjärtat och gjort att det gått sönder? Trots att vi bara har känt Klostermattarna i ett halvt år, så apterade, hmm ja, jo så heter det, de mig ganska snabbt. Varje gång som jag inte har haft lust att jama nåt i bloggen då ringer tellefånen och det är gammelmatte som påjamar att "nu har det varit samma rubrik på bloggen länge"! Efter att vi har jamat en stund och hon har stuckit till mig några dentisar genom luren då har jag plötsligt känt att jag behöver gå och blogga. Hon kan dessutom konsten att göra matte stum och det är inget som vem som helst klarar av. Matte tycker inte att hon är något som kallas "pryd", men ibland kan Gammelmatte säga saker som gör att t.o.m matte rodnar och blir tyst, så det är något magiskt med gammelmatte!  ♥



Gammelmatte gnager på köttben! :D





Nu spinner jag för henne hela tiden för att de ska hitta en NY plats att lägga det där nödvändiga, jag vill ju inte att de ska sy ihop gammelmattes hjärta och göra det mindre, för då kanske inte all kärlek får plats i det.
Matte, lillhusse, jag, Frank och lillfj Lurrvar skickar dig massor av nosbuffar och kramar Gitte!

Allra sötaste och bästaste Gammelmatte Gitte ♥