Känselspröt

Igår kom matte och lillhusse att diskutera katter och vilka stämningar katter känner.
Matte är alldeles övertygad om att katter känner hur tvåbeningar mår, lillhusse är det inte.

Det började med att lillhusse skulle leka med oss katter och röt i med sin suraste stämma (eftersom han inte finner minsta nöje i att leka med oss): " -KATTER, kom och lek!!"
Matte kattstaterade att ber han oss med den rösten kommer ingen katt någonsin tro att han vill umgås med dem, och matte hade rätt för vi kom ju inte!

Lillhusse menade att katter inte alls känner hur tvåbeningar mår och känner, dock kunde han erkänna att vi katter kanske kunde höra på rösten hur tvåbeningar känner.


Eftersom jag är katt har jag ju svaren på deras frågor och för oss katter är det ju en självklarhet att vi kan känna i luften hur våra människor mår och vad de menar när de pratar med oss, vi katter är ju som små känselspröt. Säg den katt som inte vet när det är läge att gömma sig om tvåbeningarna bråkar och skriker eller tröstar om tvåbeningarna är ledsna?

En bekatt till matte berättade att hon för några år sedan hade varit depriderad och bara låg på soffan och inte brydde sig. Efter ett tag märkte hon att katten såg vissnare och vissnare ut och gick till stickisen med katten. Stickisen undersökte katten, hittade inga fel och sedan frågade han " -Hur mår DU, matte?". Matten kattstaterade att hon inte alls mådde bra och då sa stickisen att där fick hon svaret på varför katten mådde som den gjorde...

 

Matte har inte tidigare märkt av fenomenet hos oss katter att vi kommer och tröstar, hon har tänkt att det kanske är speciella katter som tar tass om sina tvåbeningar på det viset. Men den senaste tiden har matte varit lite ledsen, hon har betett sig dumt och förlorat några vänner och Frank visar nu tydligt att han är mattes tröstare. Var än matte är just nu så är Frank där - sitter matte vid datorn ligger Frank ihoprullad i knät och kurrar för henne, går matte och lägger sig kommer Frank och ligger mellan hennes ben med magen i vädret så att hon ska klia, sitter hon på balkongen så är Frank bredvid osv...

Matte är så tacksam för Franks stöd, för just nu känns det kanske lite som att vi katter har den enda kärlek som går att lita på.

Matte och Frank